U picked me up
When they called u
My clothes are torn, eyes are worn
And I got scars on my knees
I say I’m changing, but that ain't how it
seems
Det är
dagen innan julafton och jag börjar långsamt tina upp efter dagar av iskyla med
sommarkläder i Armenien och Georgien. Efter att ha spenderat den senaste natten
på en inomhusplastgräsmatta på flygplatsen i Tbilisi, känns det som att jag har
fått lungcancer av passiv rökning av den kedjerökande man som satt en armlängd
ifrån och bolmade natten igenom. Jag drömmer om sömn och den dusch som väntar bara
några timmars transit i Istanbul och ytterligare en flygresa bort. Samtidigt
väldigt nära men ändå ganska långt bort, på en annan kontinent men i samma Istanbul
som jag kommer landa i, protesterar turkar som har fått nog av den korrupta
regeringen. Tiden då jag varit i Armenien har inneburit en nationell kris i
Turkiet med flera avsatta ministrar och massprotester runt om i landet.
Oftast
åker man till något som journalist.
Men jag
har alltså gjort tvärtom.
Risken
för totalt fiasko är överhängande.
Sitter
med en tanke av olust inom mig när planet går in för landning på
Ataturk-flygplatsen. Det faktum att jag har sex timmar att fördriva innan det
där planet till den där duschen lyfter tillsammans med det faktum att jag inte
kommer få någon ro om jag inte åker dit där demonstrationerna äger rum. För jag
är så nära. Trots att det känns som jag är i en annan värld mentalt. Trots att
jag känner mig som en skorsten som ingen har sotat på allt för länge, med mörka
ringar under ögonen och i en sinnesstämning som skulle kunna beskrivas som allmänt
eländig. För vardagen för frilansaren (kanske även för anställda, vad vet jag?)
är inte alltid som på en byline bild där det för betraktaren lätt kan se sådär
äventyrligt ut som vi alla vill att journalistik ska vara. Visst är många dagar
fantastiska som frilans och det är världens bästa jobb. Det finns inga gränser.
Nätter blir dagar. Helgdagar flyter in i vanliga dagar. Privatliv glider över i
arbetsliv. Men dagar som utspelar sig bakom reportagen och bilderna som ofta
betraktaren och läsaren inte får veta. Dom finns det många av. Dagar som vilka
andra skitdagar som helst.
Så
trots att jag varken har ork eller fokus så tokdricker jag kaffe innan jag
letar rätt på en taxi vilket inte är speciellt svårt då det är en miljon bilar
på samma ställen och alla frenetiskt försöker komma ut från den lilla
taxifickan, för att ta mig an detta tåg av protester. För det rapporteras om
tårgas och gummikulor. I Kadiköy, tvärs över staden från där jag befinner mig.
I rusningstrafik. Idioti visar det sig när det tar något som kan liknas en
evighet innan vi ens kommer ur taxifickan från flygplatsen. Men det är inget
mot det som kommer. För i en stad som har för mycket folk som i sin tur har för
många bilar är det rena misshandeln av stressnivån att vara på väg någonstans i
något med fyra hjul och dessutom ha bråttom.
Men
taxichauffören är ivrig. Han tar sitt jobb på stort allvar och försöker korsa
mellan den stillastående trafiken. Han muttrar. Röker. Så klart. Försöker
använda vägrenen för att komma förbi. Men han är inte ensam. För alla försöker använda
vägrenen, mellan filerna, över-helvetes-allt, vilket leder till att den totala
anarkin är uppenbar. Vad annat att vänta egentligen när vi är där vi är. Hans
radio rapporterar om kravallerna. Ändå. Trots min egen misär har jag gjort rätt
beslut. Moralen höjs. Jag nästan skiter i chaufförens bolmande trots att
samtliga rutor är uppvevade. Jag tänker positivt. Förberedelse inför tårgasen
som kommer.
Efter
några minuter säger han muntert, nästan glatt, min käre chaufför att
protesterna är förbi. Att de upphört lika plötsligt som de startade. Jag känner
hur modet åter sjunker men försöker tänka att det är ett utspel från de
regimtrogna mediehusen att lägga locket på. Jag tänker, i min värld, att
protesterna fortfarande är igång. Kanske är det starten på regeringens fall
denna turbulenta tid i Turkiet. Och jag vill vara där. När starten till slutet
börjar. Kanske kommer denna dag att gå till historien som vändpunkten i det
stora landet. Så tänker jag när vi slutligen åker över Bosporen sundet och
tillbaka till Europa. Det är ändå för sent att vända nu. Det går inte ens om
jag skulle vilja med tanke på att hundratusentals bilar trycker på bakifrån så
det känns som en enorm whiplash. Och jag får i alla fall se Bosporen i
eftermiddagssol. Samtidigt förstår jag att flyget till duschen kommer att få
vänta. Att jag kommer missa det och att min väska kommer lastas av planet, där
sura passagerare kommer undra vad det är för idiot som missat planet och gör så
att de blir försenade till vart de nu är på väg. Samtidigt kommer min väska
snurra runt i bagagehanteringen så att jag när jag nu kommer flyga till den där
duschen inte kommer att ha speciellt mycket kläder att ta på mig efter duschen
då väskan antagligen kommer att vara på villovägar. Det är ändå skönt att veta
vad man ska förhålla sig till.
För ovissheten
som journalist och fotograf.
Ovissheten
som människa.
Det är
den som dödar.
Så
kommer vi då slutligen fram. Pulsen pumpas upp när jag ser kravallfordon och
dess poliser i full mundering. Det har sprayats med sprayburkar, antikapitalistiska
budskap på hus och betongmurar. Tecknen för ett upplopp är tydliga. Men efter
en stund frågar vi runt från taxin och alla säger de samma sak. Att
demonstranterna har skingrats och att allt slutade timmen innan vi anlände. Och
visst är det så. Folk går i spridda skurar åt olika håll med ihoprullade
plakat. Poliserna börjar ta av sig sina munderingar och lägger sköldarna till
marken. Det som då återstår att göra är att fråga taxichauffören det omöjliga:
Om han
hinner tillbaka till flygplatsen på en timme?
Visst
det ska nog gå, svarar han utan tvekan i rösten vilket är konstigt då det tagit
oss över två timmar att resa exakt samma väg hit. Men mitt i denna helvetes
skitdag och i den uppgivenhet jag känner att jag kom för sent, så blir denne Turkiets
svar på Ari Vatanen hjälten i denna tragedi. För hänsynslöst kastar han sig
igenom filerna. Plötsligt hittar han luckorna som han inte kunde knipa på vägen
från flygplatsen. Han kryssar som en missil, som ett wobbler-drag, som blixten.
Han är fan den riktige Speedy Gonzales tänker jag nu när jag åter fått upp hoppet.
Han blinkar med helljusen. Gestikulerar. Sladdar genom bakgator som att hans
liv berodde på det. Han har till och med tagit paus med rökandet. Kanske är
detta det han har väntat på i sin eviga väntan i trafikkaos dagarna i ända. Att
få göra en körning. Som betyder något på riktigt. För någon. För då och där
blir det viktigaste i mitt liv att hinna med det där planet till den där
duschen. För just då känner jag mig avgrundsaktigt trött och miserabel och vill
bara bort. Iväg från den här jävla staden som alla pratar så väl om. Vi åker
över Bosporen-bron igen och jag orkar inte ens reflektera över att det är
vackert då krängningarna i bilen får mig att vilja spy i nacken på min vän
chauffören. Han skriker, agiterat, vrålar att folk minsann inte kan köra bil. Att
han minsann ska visa dom hur man kör. Att de alla kör så in i helvete långsamt.
Men inte han, han kör inte långsamt. För på något mirakulöst vis sladdar han in
i samma taxificka där jag hoppade in. 800 kronor rikare då ja gett mig själv en
för tidig julklapp med denna sightseeing i Istanbul.
Det som
återstår är att tränga sig före ett belgiskt par i säkerhetskontrollen som inte
verkar fatta att man ska lägga i sina saker för scanning i de lådor som finns
på bandet utan bara står och stirrar framför sig som att sakerna ska lägga sig
på plats utav sig själva. Jag går före då mannen lika plötsligt som bryskt tar
tag i min arm och säger att jag minsann inte ska tränga mig utan istället invänta
min tur. Antagligen hade jag åldrats och dött innan idiotjäveln fattat att man
ska lägga sina saker i plastlådorna tänker jag men nästan vrålar att mitt plan
går om 15 minuter och jag hade uppskattat om han släppte taget om armen så
jag kan hinna med det. Han svarar att det inte spelar någon roll och jag frigör
mig och lyckas på något mirakulöst sätt besinna mig och inte klappa till honom
i ren jävla utmattning över att denna idiotins dag aldrig tar slut.
Så jag
kommer till gaten tillslut. Men den är stängd. Men eftersom turkar inte är som
belgare är kvinnan vid gaten flexibel och jag kan slinka igenom. Ett fyllo från
Danmark som ska på semester babblar på bredvid mig om hur fantastiskt allt är
i livet.
Det är
kvällen innan julafton och jag avlider.
Det
totala fiaskot är fullbordad…
I thanked the morning for sparing my life
I showed it reason, it showed me a knife
I see, I don't know what I need
Before I knew it I’m coming after me
I say I’m changing, but that aint' how it
seems
Distans
i inlägg: 1974 kilometer
Total
distans: 259 469 kilometer