Make me feel like a beggar
Make me feel like a thief
Make me feel like a battle, that cannot end in peace
Make me feel like running, as if I've lost my nerve
Make me feel like crying, tears I don't
deserve
Han som
snart ska bli arresterad har ett namn. Han kommer inom några minuter att
brottas ner trots att han är gammal och hans kropp inte kan bjuda fysiskt
motstånd. Han kommer lyftas upp av uniformerade män i kamouflagemönster. Hans
röst ska ljuda i den kalla eftermiddagen när specialstyrkorna för bort honom.
När de bär honom som kasserad materia och kastar in honom i en skåpbil utan
rutor som rivstartar med en sladd på den snöbeklädda asfalten innan den
försvinner. För trots att han inte kan bjuda något motstånd med sina händer, i
ärlighetens namn är han till och med oförmögen att försvara sig själv, är han
farligare än de flesta.
Han har
ett annat vapen.
Han är
kanske inte medveten om att han snart kommer att arresteras där han står
utanför det Armeniska parlamentet. Där han skriker så att saliven spottas ut som kulor från en k-pist från hans mun när han försöker bryta sig ur den järnring som polisen slagit runt
demonstranterna. Hopträngda utan tillflykt kan varken han eller de andra röra
sig någonstans. Så han skriker. Skriker ut sin rätt om att tycka vad han vill.
Skriker ut sitt hat mot regimen. Skriker för att någon gör honom orätt. Han står
med sitt ansikte någon centimeter ifrån män som skulle kunna fälla honom till
marken med ett slag och som snart kommer att göra det. Men hans ögon vittnar
inte om rädsla. För han vet. Den moraliska rätten är hans denna eftermiddag. Så
han skriker. Mot sina förtryckare. Att oavsett om de tar honom så kommer han
fortsätta. Att skrika.
Kanske
är han ändå medveten om att han snart kommer att föras bort.
Trots allt.
Avståndet
mellan de som passerar utanför denna ring av oräkneliga poliser och han som
snart ska bli arresterad är egentligen bara några meter fysisk, men i
verkligheten åtskiljs de än mer av några poliser. För de lever ett annat liv. Inrättade
i ledet. Där de är glada att det finns mat i snabbköpskassornas hyllor, att de
har råd att värja sig mot kylan genom att få pengar över till både elräkning
och vinterpälsar. De är majoriteten. De som håller sig innanför ramarna och
aldrig behöver fundera på vad inskränkt frihet egentligen innebär. Så länge de
kan fylla påsarna med mat och unna sig något extra lite då och då är de nöjda.
De som pliktskyldigt infinner sig i kön och inte förstår att friheten enbart
gäller för den som står kvar som alla andra. Ta deras frihet, bara du ger något
i utbyte. Majoriteten av de som passerar den inringade demonstranterna skulle
aldrig ens fundera på att deras egna rättigheter egentligen bara är en ytlig
fasad. De tittar på honom som snart ska bli arresterad och ser en skrikande
dåre som borde spärras in och där det är hans fel om så blir
fallet.
Länder
där majoriteten är ovetande om att de lever i förtryck är mer skrämmande än länder
där friheten är så onåbar att det inte ens går att låtsas att den finns. För i
länder där frihet enbart är en dröm, där kämpar majoriteten av människor, de ställer
sig inte i ledet.
Men på
gatan utanför parlamentet är de som kämpar en lite minoritet, de andra passerar
förbi med välfyllda plastpåsar på väg hem då det trotsa allt är fredag
eftermiddag. I tron om att de är fria att leva som de vill.
Han som
snart ska bli arresterad för deras talan, dessa människor innan för ringen av poliser, som värdesätter sina rättigheter
mer än överfyllda varuhyllor och nya bilar. Hans brinnande ögon får flera
poliser att vika ner blicken. Hans saliv träffar en av poliserna framför honom
som torkar bort den och sedan stirrar rakt fram som att han som ska bli
arresterad inte fanns. Jag undrar i detta kaos där folk bärs till väntande
lastbilar för att förhöras och misshandlas, vad dessa unga poliser tänker. Hur
de kan se så oberörda ut när en landsman några centimeter från deras ögon
skriker ut sin förtvivlan.
Borde
inte även de någonstans vara människor av kött och blod?
Till
slut när vi alla tror att vi vunnit. När poliserna släppt ut några av demonstranterna
från lastbilarna. Så händer det. Han attackerar bakifrån. Lyfter upp han som nu
blir arresterad. Får hjälp av breda män. Han som nu blir arresterad försöker
göra motstånd. Men som sagt, han är för tunn och skröplig för att värja sig. De
övriga demonstranterna kastar sig in i högen av armar och händer för att
undsätta honom. Tumultet är totalt. Nävar vevas, batonger träffar pannor, skrik
river igenom eftermiddagstrafiken. Och till slut inser vi att vi förlorat.
Polisen slår sin ring tätare. Det är för sent.
Han som
skrek har blivit arresterad och bortförd.
Vi
hålls kvar i ringen som nu är så tät att vi känner polisernas andedräkt (så de är av kött och blod trots allt). Jag gömmer minneskorten i strumporna.
Blir förhörd av en säkerhetsman. Ljuger som när lögnen är som vitast. Och sen
efter någon timme får vi som inte blivit arresterade, gå. Från en grupp av
människor sprids vi i staden och skingras tills vi är anonyma individer utan namn i en grå massa av andra anonyma individer.
Men han
som tidigare skrek har ett namn.
Vartges.
Namnet
på motstånd.
På
frihet.
På vad
som är värt att kämpa för.
Med en
röst som kommer att fortsätta.
Tills
den får som den vill eller någon släcker den för alltid.
Is this really living sometimes it's hard to tell
Or is this a kind of gentler hell
Turn out the lights
And let me stare into your soul
I was born and bled for you old
Distans
i inlägg: 1 kilometer
Total
distans: 257 495 kilometer