Through
my window, cold wind blowing
I
can't take this
I
can't take no more
Cars
they race by, burning headlights
In
the mirror, I watch myself cry
In
my soul I'm aching to grow
Longing
for a love I've never known
En man blir stoppad av polisen. I dessa grisiga kvarter där husen är på väg
att rasa in över oss fotgängare, med hundbajs som kantar de leriga trottoarerna
tar två poliser mannens pass. Jag står en bit på avstånd. Utan att synas tänker
jag, men alla som inte rör på sig, som inte har en destination syns i det här
landet kommer jag att ha lärt mig inom kort. Och snart närmar sig en av
poliserna och vill se mina papper. Jag frågar om det är något problem. Han
tittar på mig förvånat och upprepar ordet problem ungefär som det är första
gången han har hört någon annan än han själv, uttala ordet. Samtidigt försöker
den andre mannen förklara för den andre polisen att han har visum och att allt
är i sin ordning. Och jag visar snart
polisen mitt körkort. Han tittar på det misstänksamt. Han verkar mer
intresserad av kameran som hänger över axeln. Han säger att han vill se mer
papper. Jag säger Europa, Europeiska Unionen, extra tydligt och pekar på
stjärnorna som omringar S:et på körkortet, så att den som han själv får sig att
framstå, trögfattade, ska förstå.
Den andre polisen sitter nu i bilen. Ringer upp någon knastrig
sambandscentral för att kontrollera att mannen framför honom faktiskt har ett
giltigt visum. Efter en stund går det upp för den trögfattade att Sverige är
medlem i EU och han upprepar åter ordet problem. Men lägger nu till ”No”
framför ordet. Efter ett tag får även den andra mannen gå. I grannskapet där
skiten hopar sig längs väggarna och husen håller på att falla över oss i
huvudstaden.
Bulgarien är sannerligen på charmoffensiven denna första dag.
Några timmars sömn senare och den lilla hyrbilen puttrar söderut.
Nationalistpartiets ledare kantar vägen på stora reklampelare i en dimma som
gör att ångesten har svårt att släppa fram luft i strupen. Trycket i bröstet är
hotande nära explosionsgränsen. Några timmar förflyter bakom en lastbil på den
gropiga vägen och jag undrar vad fan jag gör ensam ute i denna sumpmark. Men
hittar inget svar just då utan når min destination, en lite sömnig stad som
verkar ha fastnat i kommunismen och dess kärlek för massiva betongkomplex. Med
byggnader som inte ens ångestdämpande tabletter skulle hjälpa emot. Och dessa
ständiga nationalist-symboler från dessa pompösa reklamskyltar, dessa satans hakkors
klottrade på smutsiga väggar och denna satans luft som känns som ett djupt
andetag av tårgas.
Efter en rundtur i stadens centrum som tar ungefär två minuter hittar jag
ett hotell som inhyses i en byggnad som ser lika nikotingul ut som döende
kedjerökare. Med en äldre kvinnlig receptionist som ser att jag är turist och
ger mig ett bättre pris. För tydligen är det så här, att jag som inte kommit
som flykting betalar efter en annan prislista som är billigare.
Under eftermiddagen träffar jag slutligen de som den högre tariffen gäller,
flyktingarna, som hyses i denna satans högborg med raserade byggnader och
lervälling. Vi gör upp möten för morgondagen. Och på vägen ut när jag passerar
genom stål-porten som tvingar dessa arma människor att leva skilda från resten
av världen, stannas jag återigen av en polisman som tillsammans med några andra
uniformerade män vaktar den gamla militäranläggningen. Han försöker tvinga mig
att radera de flesta bilderna jag tagit under eftermiddagen. På den gråtande
modern vars son dödades utan anledning. På den traumatiserade mannen som började
kedjeröka sen han flydde från kriget. På bergen av sopor som ligger i det
inhägnade området. Ytterligare en polis kommer. Vi diskuterar på olika språk
och till slut tappar jag tålamodet och säger att displayen är trasig efter att
motvilligt raderat en bild.
Sen kommer kvällen och solen går ner.
I skydd av mörkret kommer två kvinnor. Sen från gatlyktans dunkla ljus ser jag att de
är flickor av utseendet att döma inte äldre än 15. De frågar om jag vill följa
med dom. Ytterligare några minuter går. En tredje kvinna frågar från mörkret,
med ett slitet ansikte med smink lika ut smetat som ett överkört vilddjur, om
jag vill följa med henne. En fjärde kvinna, den äldre kvinnliga receptionisten
frågar om jag vill ha en kvinna. Jag ler mitt allra ansträngdaste leende och
spelar lika dum som jag är trött och till slut lyckas jag åka den skitiga
hissen upp två våningar utan att varken ha följt med någon eller låtit någon
följa med. Jag låser upp dörren till rummet. Går in. Och den inpyrda doften av
cigarett-rök slår emot som en tsunami som precis når land.
Andra dagen.
Och Bulgarien är sannerligen på charmoffensiven denna dag i arbetets tecken.
My
own life has taken its toll
Drunk
on whiskey, God don't let me go
Cause
I've been out on the road,
driving
with no place to go
From
Cheyenne out to Frisco,
I'm
dying to find me a home
Distans
I inlägg: 1 086 kilometer
Total
distans: 260 555 kilometer