Something just changed in your soul
tell me baby what’s wrong
what’s going on
have you been crying
something just flaked in your eyes
there’s a crack in your gaze
like those broken days
am i seeing things...
Hon
berättar om massakrerna. Om vad hon har sett några timmar innan. Hur de högg
ihjäl allt som stod i deras väg. Män, kvinnor och speciellt barnen och de gamla
som inte hann undan. De högg. Slog. Vevade. Med allt som fanns. Med slöa
machetes. Pinnar. Påkar. Stenar. Och de trasiga kropparna lämnades på gatorna
och där ligger de fortfarande kvar för ingen vågar plocka undan dom. Det är
Bangui. 2013 och snart andra advent. Där barbariet pågår som om världen utanför
inte fanns.
Jag sitter
många mil bort denna gång. Jobbar febrilt med materialet från min egen resa
till detta helvete på denna jord. Stirrar in i skärmen på urgröpta ögonhålor
med glansiga ögon som stirrar tillbaka. Så blir jag sittande. Med detta
stirrande och alla dessa känslor som faller över mig när twitter uppdaterar
frenetiskt om vad som händer. Samtidigt berättar min vän på skype att hon
sitter i ett hus och rädd för morgondagen då alla under natten rustar för
fortsatt strid. Men att hon håller ihop. För att hon vet att hon gör något
viktigt.
Kväll
går över till natt och dessa utmärglade människor fortsätter att stirra från
skärmen. Men nu. När våldet eskalerat. Hur många av dem är kvar? Hur många har huggits
ihjäl?
Det
plingar till i mail-korgen från en redaktör som säger att han inväntar besked
från Frankrike om vi kan bäddas in i de franska arméstyrkorna som är på väg.
Ytterligare en kollega skriver på skype. Han drar på tisdag om allt går i lås. Och
visst är det som någon tidigare sa. När en stor grupp människor desperat försöker
ta sig ut från en plats och en liten grupp människor lika desperat försöker ta
sig in, då vet man att de sistnämnda är journalister och att platsen rymmer
något som behöver berättas.
Egentligen
vill jag kasta mig iväg till denna plats. Nu på en gång. Men jag har mina
orsaker att inte göra det. Jag upprepar dom för mig själv för att lugna ner tankar
och hjärtslag som rusar. Jag vet att kollegor från hela världen just nu är på
plats. Jag ser dom framför mig. Jag ser platserna, gatorna jag själv trampade,
där skotten ekade på dagar och nätter men där nu fienden blivit vem som helst
och inga sidor eller regler längre finns. Jag vet att kollegorna rapporterar.
Det känns som en lättnad.
Hjälplösheten
och maktlösheten.
De går
hand i hand. Med lindringen om att världen får veta.
Sen
passerar klockan midnatt. Och det plingar till i skype återigen. Någon skriver
att Mandela har dött. Plötsligt plingar det överallt. Men jag stirrar in i
skärmen. På den döende pojken som stirrar tillbaka. Och inser. Att massakrerna
i Centralafrikanska Republiken nu fått sin stund i rampljuset. Cirkusen är på
väg vidare. Dags att stämpla ut.
Eller
som min vän skriver som bevittnat massakrerna några timmar tidigare.
– Just when people realized how bad it was here, now the world will look to
South-Africa and it’s so fucking unfair.
En mörk natt sänker sig.
Som att det inte fanns någon morgondag…
something got hold of your soul
you’re like never before
is there something more
have i missed anything.
seems like the sun is shining
on everyone but me
something just changed in my world
and it's killing me
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 255 019 kilometer