Hey stranger or may I call you
my own
I know I don't know you, but
there's somewhere
I've seen you before
Whatever your name is,
whatever you do
There's nothing between us I'm
willing to loose
Rökarna stiger mot himlen från män i mörka kläder. De står grupper. Utplacerade
på den stora asfaltsplanen. Med händerna i fickorna, gungandes, svajandes, nästan
trippandes på den plats de står. För det är kallt. Första snön för året har
precis anlänt någon vecka tidigare. En del av dem står i tunna gymnastikskor
och en del i för stora kostymer så det är inte konstigt att de rör sig för att
hålla värmen. Kvinnorna däremot. De sitter inomhus. I de små bås som tillhör
varje bussbolag. Små vänthallar för oss, de som är på väg. Där sitter de,
kvinnorna, i blonderade hårsvall, chockrosa läppstift och iklädda lika
chockhöga klackskor. En del dricker det svaga pulverkaffe som blandas från små plastpåsar
med ljummet vatten från en samovar i hörnet med floder av socker i. Andra
tittar i sminkspeglar och smackar så som det är lätt att göra när personen
ifråga vill att läppstiftet ska sitta precis som denne vill. Men oavsett.
Rökarna stiger. Inomhus i den unkna luften. Utomhus i kylan. Från cigaretter
som trots att de är utspridda i olika kön och nationaliteter binder dessa människor
samman.
Just. Alla dessa människor. Allt detta kaos av ljud från dessa människor:
försäljare, kontrollanter, inkastare, utkastare och alla där i mellan. Dock, för
den som tar tillfället finns chansen att tjäna stora pengar. För busstationen
är fönstret ut mot världen. Expressvägen mot kontinenterna. På neonskyltar
blinkar det namn på städer som vittnar om möjligheter och nya chanser där allt
kanske kan bli förlåtet. Astana. Taskjent. Moskva. Erbil. Baku. Sochi. En
gulnad plansch förtäljer om svunna tider med bussar som en gång gick till Damaskus. Här
lastas tunga paket. Otympliga kartonger. Med sånt som inte finns på en plats
men som finns på en annan och där den som tar tillfället i akt som sagt får
chansen att tjäna stora pengar.
Jag slussas fram och tillbaka och mitt biljett-kvitto slussas på samma sätt
genom hav av händer från grova män med än grövre händer med hemmagjorda
tatueringar föreställande hammare och skäror. Genom rökiga kontor, via
knastriga telefonlinjer och översminkande skrivbordsdamer lyckas ja tillslut få
mitt säte. Nummer 35. Till Georgiens huvudstad Tbilisi.
– 28 timmar, säger den ende som kan någon form av engelska.
– Och sen sova. Hotell. Inte ute. Mycket kallt. Kanske dö. Måste inne. Sen
fortsätta åtta timmar. Armenien, fortsätter han innan han häller upp lite av
det ljumma kaffet och jag sitter i ett vintrigt Istanbul. Ser alla dessa
människor på busshållplatser som på alla andra platser utanför norra Europa ser
likadana ut. Där det dröjer sig den fantastiska känslan av rörelse från oss alla
som vill skapa den samtidigt. Åka bort. Åka till. Åka mot. Från. Genom. Öster.
Väster. Under. Över. Så länge vi bara kommer iväg. Så länge vi inte är stilla.
Så länge det finns en ny horisont finns hoppet om en ny räddning. En ny födelse
under en lovande morgondag.
Mannen med kaffet fimpar sin cigarett och försvinner efter en stund och ja
smuttar på det nu kalla kaffet. Kameraväskan står bakom mig och tillsammans är
vi redo och på väg för ett nytt uppdrag.
Männen i klungorna har åter tänt. Nya cigaretter. Bussarna som står
uppställda på led varvar upp. Minibussar tutar. Böneband snurras mellan fingrar.
Resenärer kommer dragandes med de sista paketen av olja och tvättmedel
eller annat som ska tryckas in i de redan överfyllda bagageutrymmena. Om några ögonblick
lättar vi alla. Bryter upp från platsen som tillhör oss nu.
Ja dröjer mig kvar någon minut.
Andas in ett djupt andetag. Andas ut i den isande luften. Ser hur min
andedräkt blandas upp och tar form
Och det är svårt att säga emot, för sannerligen stiger rökarna stiger mot
himmelen denna kväll.
...
Han brer ut sig. Hans mjuka kropp trycks mot min. Ett barn skriker framför
mig. Det snöblandade regnet piskar mot rutorna och den trötta bussvärdinnan har
enorma påsar av svart under ögonen trots att vi ännu inte lämnat trafiken i den
turkiska huvudstaden. Men redan nu sprayar hon mitt-gången. Alla vi,
passagerarna har fått order om att inte ta av oss skorna då stanken redan
blivit outhärdlig. Som om de inte vore nog är värmen påslagen till ett sånt max
att det inte hade hjälpt att klä av sig naken. Än mindre sitta i långkalsonger
av ylle och med raggsockor i samma material som inte får tas av då skorna som
sagt.
Ej får tas av.
Efter de första timmarnas panik anpassar sig kroppen till de mjuka
konturerna av mannen bredvid. De vänjer sig vid den usla popmusiken från de
sprängda högtalarsystemet. Kroppen hamnar i en form av acceptans. Sinnet slutar
kämpa emot. Människans styrka och svaghet. Förmågan att vänja sig vid allting.
Och vi anländer efter en natt till gränsen mot Georgien. Den korpulente mannen
bredvid visar sig ha en vän och kompanjon som precis gift sig med en svensk man.
Trots att vi, mannen och jag inte kan prata med varandra så lyckas vi på något
sätt förstå det väsentliga och han ringer sin vän som precis börjat studera SFI
och vi pratar på ett språk bortom all logik och telefontäckning där i en
överfylld buss någonstans ut från Turkiet och in i grannen i öster. Den
rundlagde mannen bredvid mig med så svårstartat namn att ja inte ens försöker skriva
det verkar har en bil stående i Tbilisi och erbjuder sig via sin svenska vän
som tolkar att han kan köra mig till Armenien så kan ja därifrån kan fortsätta
till huvudstaden Jerevan.
Bussen stannar efter gränsövergången. Vi är slutligen i Georgien. Ett
myller av gränshandlare och deras erbjudanden som enligt dom själva inte går
att säga nej till där de säljer allt från äkta parfymer i suspekta glasbuteljer
till popcorn i plastpåsar som ser oroväckande begagnade ut. Där barn med ingrodd
smuts går med utsträckta händer och för dessa händer i monotona rörelser mot
munnen som detta är det enda de någonsin fått lära sig i livet. Beväpnade
gränsvakter står på taken och tittar på oss allihop. Vi tittar tillbaka, dock
utan att hålla kvar blicken för länge. Utan att utmana någon då vi nu hamnat i
ett land där den som stirrar för länge kan få betala för det. Så vi är lagom.
Varken för mycket eller för lite. För att inte sticka ut från mängden. Står
lite nervöst i samma klungor som på stationen i Istanbul. Fast denna gång är
det inte nationaliteterna som håller oss samman, utan destinationen och
busstillhörigheten. Då vi snart spenderat 24 timmar tillsammans i detta trånga utrymme
så har vi på något sätt utan att kommunicera, format en pakt där vi ser efter
varandra och alla väntar in varandra vid gränsövergången så att ingen blir
lämnad efter. För alla vet. Här vill man inte bli frånåkt eller strandsatt.
Så rullar vi igen. Mörkret sänker sig och Georgien förblir en gåta där
endast fullmånen formar vaga konturer av landskapet utanför. Men snön syns
därute i mörkret och kylan tilltar. Dock har vi vår chaufför som höjer värmen i
bussen så till den grad att man kunde tro att hans liv berodde på det. När
tillräckligt många timmar sedan har gått. När vi alla har någon form av smärta
i antingen kropp eller själ efter denna holmgång stannar vi 30 timmar senare än
när vi startade. I en georgisk huvudstad i katastrofalt många minusgrader någon
timme efter midnatt. Trots ett mörker så långt ögat når är det en ny dag.
Och även om det just då känns tvivelaktig så ska solen åter gå upp igen.
...
Det är nu sen natt I Armeniens bergsregioner. Temperaturen har slickat ner
sig mot 20 graders strecket under noll och verkar ha fastnat som tungan gör om
man slickar på en frostig lyktstolpe. Fötterna är avdomnade. Händerna likaså.
Jag är åter ensam. På en ny plats. I ett totalt mörker. Från att ha suttit i
den korpulente mannens halvtrasiga mercedes i värme och trygghet står jag upp i
de armeniska bergen och snön kastar sig ner från himlen och knastrar under
gymnastikskorna. Några hundar ylar från någonstans, vinden sliter i någon lös
metall-sak, annars är det tyst. Kusligt och det är lätt att tankarna far
tillbaka till tiden innan frigörelsen. Till tiden från Stalin då alla delade
denna tystad i rädsla att bli avslöjade för att bryta mot någon av statens
totalitära regler. Just på de gator jag går för att hålla värmen. Samma
tystnad. Det är slående när de fallfärdiga byggnaderna som kantar gatan i detta
mörker har stått pall genom så mycket grymheter. Där människorna gått under av
kölden, hungern, gevärskulan eller utanförskapet där flaskan blev befrielsen. Där
har de bestått. Och på något sätt är det lätt att förstå varför människor i den
här delen av världen drabbas av alkoholism i högre utsträckning än i andra
delar då enbart kylan och den posttraumatiska stress från brutala regimer är
skäl att dricka sig livlös enbart för att överleva.
Den korpulente mannen drack inget mer än kaffe när han körde oss genom
bergen. Till en början var han förtvivlad då hans bil inte startade. Men efter
att ha puttat ut den på gatan lyckades vi stanna en bil som hade startkablar
och som brukligt när nöden kommer så återfinns räddaren i en namnlös hjälte som
bara dyker upp och förvandlar en katastrof till en räddning. Som om det inte
vore nog för den korpulente mannen att bilen inte startade så gick plastpåsen
sönder med julkort till hans tio barn sönder och ett hav av digitala elektroniska
julkort spelade julsånger i kanon utan att de gick att stoppa.
Kanske var det julsångernas monotona rytmer som hindrade honom från att
somna. Mig räddade de inte. Jag föll i djup dvala och väcktes av en mjuk puff. Knöt
scarfen lite hårdare runt halsen. Stirrade ut i mörkret. Tog ett djupt andetag
när jag såg displayen på instrumentbrädan som avslöjade den brutala
temperaturen. Öppnade dörren. Vinkade hej då.
Med vetskapen om att godheten i denna värld är större än dess motsats där
främlingar hjälper främlingar trots att man inte kan uttala mer än ett par ord
tillsammans. Att resan är det ultimata äventyret där mötet är dess mittpunkt.
Och trots den sena natten i detta Armeniens bergsregioner. Och trots att jag
stående utan vinterkläder stampade runt på de öde gatorna under timmar av
väntan på att ett fordon skulle ta mig vidare mot landets huvudstad där kölden
kändes som en vass kniv som långsamt styckade upp mig i bitar. Trots mörkret
och ensamheten på en plats de flesta inte hört namnet på kändes det ok då jag
förstod att det återigen skulle gå vägen.
Så jag andas ut i den kristalkalla luften.
Och visst är det så, sannerligen stiger rökarna mot himmelen denna kväll
som övergått i sen natt.
There's comfort, comfort in
things we believe
Other than danger, wanting the
things I can't see
Wherever you live now,
wherever you walk
There's distance between us
I'm willing to cross
Now I'm drifting out over deep
oceans
And the tide won't take me
back in
Distans i inlägg: 2 475 kilometer
Total distans: 257 494 kilometer