Who
could have guessed that who could go as deep as this
Singing
without voice, amnesia and sleeplessness
Hunt
goes quietly and distance seduce you
Windows
that don’t open is hard to get use to
Your
eyes on the door and your beautiful blood
Already
I find myself alone
And
my mind wanders to the unknown
Nairobi:
Hon är
rädd. Hon berättar det över en knastrig telefonlinje. Hon är på väg mot något hon
aldrig tidigare upplevt. Jag hör i hennes röst att det närmar sig, att dagen
snart är kommen, för hon pratar mer eftertänksamt, långsammare, inte som man
pratar om något när man pratar om något bara för att prata om det, utan hon
pratar om något som betyder något, om något som är på riktigt och kommer
förändra hennes liv för alltid. Hon pratar om definitionen på livet innan det
här och livet efter det här.
Jag är
lycklig för hennes skulle och jag tänker på tiden då vi möttes. Under ett av
mina första reportage där jag bodde med hennes familj i Rift Valley, i ett flyktingläger
under några månader. Minns att hennes mamma alltid sa till mig att jag måste
träffa hennes dotter när jag kom tillbaka till Nairobi. Och att när vi
slutligen sen träffades, hennes dotter och jag, var det som att vi känt
varandra hela livet. Och jag såg den där livskraften som hon utstrålade, hennes
styrka, hennes överlevnadsinstinkt som smittade av sig så lätt och var en
självklarhet trots att hennes värld och hela hennes land stått i brand bara
några månader tidigare.
Tankar
passerar där under vårt samtal om när vi äventyrade runt i östra Nairobi, där hon
tog mig till platser jag aldrig skulle fått tillträde till, hur vi ibland bodde
där i hennes lilla skrubb bredvid stans största soptipp där en olaglig sekt
ryktades ta betalt för att gömma lik. Jag ser dessa ögonblick framför mig när
jag hör hennes rädsla, och berättar om mina bilder för henne och hör att hon
skrattar och för några ögonblick låter mer avslappnad. Hon ska snart föda barn
är rädd att något ska gå fel och jag säger att det kommer att gå bra. För att hon
är stark. Och även om hon är rädd så ska det gå bra. Så säger jag.
Och hur
många gånger säger man inte det, att det kommer att gå bra för att man inte har
något annat att säga. Men denna gången menar jag det verkligen och hoppas av
hela mitt hjärta att det kommer att gå just bra.
Jag tänker
på henne dagarna efter vårt samtal och har en bra känsla. Tänker att jag
längtar till Nairobi och saknar det. Sen får jag ett besked att hon har fått en
flicka några veckor senare. Men att navelsträngen har hamnat runt halsen och
flickan nästan kvävts men nu ligger i kuvös. Att de fick skära upp min vän och
förlösa barnet med kejsarsnitt. En annan vän skriver och berättar att det trots
allt kommer gå bra. Att båda kommer överleva.
Men det
visar sig att det inte kommer att bli så.
Dakar/New York
Han är
rädd. Han berättar det i mitt ekande vardagsrum. Han är på väg bort från något han
upplevt allt för länge. Jag hör i hans röst att det närmar sig, att dagen snart
är kommen, för han pratar snabbt, som att han är avlyssnad, som att någon jagar
honom och denne någon när som helst kan släcka hans liv, han pratar om något
som kan förändra hans liv för alltid. Han pratar om definitionen på liv och död.
Jag är
lycklig för hans skull och jag tänker att vi precis träffats. Under
förberedelser för ett reportage har han hjälpt mig. Första gången jag såg honom
satt han i en soffa hos en gemensam bekant, så liten, så oskyldig, med en
urtvättad t-shirt flera storlekar för stor och jag kunde inte förstå hur någon
kunde anse honom så farlig att de skulle kunna döda honom om de fick tag på
honom. Vi ramlade runt i Dakar för att hitta rätt personer till reportaget men
hittade fel personer och fel blev rätt för att slutligen bli fel igen men där
det löste sig i slutänden trots allt ändå.
Det är
inte som vi känt varandra hela livet och han är inte som en bror för mig. Men
jag har sett livskraften han utstrålar, hans styrka och vilja som smittar av
sig så lätt. Även om han är rädd för att säkerhetstjänsten ska hämta honom.
Hans hemland är ju bara några timmars bilfärd söderut. Trots skräcken över att
en lastbil enkelt skulle kunna köra på honom, eller en bil eller någon annan planerad
olycka lätt skulle kunna inträffa så att hans ord och hans tankar skulle tystna
så står han upp för sanningen även om sanningen inte kommer att sätta honom fri
som det sägs utan snarare sätta honom under jord utan kista.
Jag
berättar om min beundran för att han kämpar för det han tror på, att om alla
hade varit som honom hade världen varit bättre och hör hur hans röst för några
ögonblick blir mer avslappnad. Han ska söka in på en kurs i USA under några
månader och jag tar hans bilder till hans ansökan där i mitt ekande vardagsrum
och jag säger att det kommer gå bra. För att han är stark. Och att hans rädsla
snart är ett minne blott. Så säger jag.
Och hur
många gånger säger man inte det, att det kommer att gå bra för att man inte har
något annat att säga. Men denna gången menar jag det verkligen och hoppas av
hela mitt hjärta att det kommer att gå just bra.
Jag
tänker på honom dagarna efter vi setts och har en bra känsla. Tänker att jag
längtar till USA och saknar det. Sen får jag ett besked att han har blivit
antagen på kursen några veckor senare. Och att det inte fanns några men utan
att han nu skulle åka dit och studera och allt bara var sådär bra som det
aldrig får vara speciellt länge. En annan vän skriver och berättar att han åkt
över och kursen snart ska börja och att han sen kommer tillbaka.
Men det
visar sig att det inte kommer att bli så.
Turkiet
Samtidigt
som min väns dotter andas inuti en kuvös och återhämtar sig får jag besked om
att det står en man i en av New Yorks förorter med en svamp i handen och
tvättar bilar. Att han är lycklig. Att han för tillfället inte längre behöver
vara rädd för att hemlandets långa tentakler ska nå honom. Att han antagligen aldrig
kommer behöva vara rädd för hemlandets tentakler igen då han ska söka asyl i
USA och troligen kommer att få den. Och att hans fru och barn snart kan få
komma efter och tillsammans få en ny chans.
Den
femte november startar ett nytt liv på den 40 breddgraden.
Samtidigt
så avslutas ett nytt liv 42 breddgrader söderut.
För
just som en lycklig man avslutat sitt jobb vid en biltvätt i en av New Yorks
mindre fashionabla förorter tar en nyfödd flicka I Nairobi sitt sista andetag.
Hon dör, min väns nyfödda barn, 24 timmar efter att hon föds. Beskedet träffar
som chockvågor. Jag ringer henne. Min vän, min vackra vän och hon låter sådär
tom som är så obehagligt då den tomheten rymmer så mycket mer än tårar och
saker som går att definiera.
Jag
säger att jag älskar henne.
Det är
tyst några ögonblick.
Vi
andas.
Jag
frågar om hennes dotter var vacker.
Det är
tyst några ögonblick igen.
Ytterligare
några andetag.
Hon var
den vackraste varelse jag sett, svarar hon.
Det är
tyst några ögonblick igen.
Som en
ängel sänd från Gud, säger hon sedan tyst, knappt hörbart.
Jag
känner hjälplösheten skölja in, avståndet byggas upp gentemot alla
parallellvärldar som utspelas samtidigt och jag vill lägga ett stort plåster på
hela jorden inklusive mig själv. Men jag är inte ens förmögen att resa mig så
jag sitter kvar och dricker långsamt på det nu kalla kaffet och inser att detta
är vad som händer många gånger när reportaget är slut. Då börjar de andra
berättelserna. De som blir personliga men tappar i nyhetsvärde för andra. De
berättelser som lever utan ord och bilder på tidningarnas framsidor. Som
framlevs i alla jordens hörn, i snuskiga gränder, på soliga sandstränder och
alla platser där i mellan. Nyhets världens mellanrum och rastplatser. Berättelserna
som inte går att åka bort ifrån med ett flygplan för att reportageresan är slut.
De historier som jag fått ta del av under några hektiska veckor i fält men som
sedan levt vidare och blivit en del av min egen berättelse.
Det
slår mig när jag senare druckit upp kaffet att journalistiken och
fotograferandet inte är bokstäverna och bilderna som far genom tryckpressen.
Utan att det är så mycket mer allt det andra som sker, före och efter
reportaget. När cirkusen inte är i stan.
När ingen ser. När världen tittar åt andra hållet. Vid en biltvätt i New York,
i ett tomt vardagsrum i Dakar eller i en kuvös i Nairobi. Och att den
journalistiken och det fotograferandet blivit så gränslösa att de sammanflätats
så mycket med mitt övriga liv att det blivit nästan samma sak.
En
helvetes jävla röra.
Värd
att kämpa för…
The
worst kind of wounds don’t even brake the skin
I
hope I never make the same mistake again
Lonely
hearts club a committee of privates
Heart
shaped waters in the city of pirates
Hideouts
and how much depends of the worth
Philosophers
walk to the ends of the earth
Distans
i inlägg: 5 817 kilometer
Total
distans: 255 007 kilometer