Well, I looked my demons in the eyes
Laid bare my chest, said "Do your best, destroy me
You see, I've been to hell and back so many times
I must admit you kind of bore me"
There's a lot of things that can kill a man
There's a lot of ways to die
Listen, some already did that walked beside me
Regnet faller på Sundsvalls gator. Det mesta är sig likt här i staden där allting fotografiskt började för mig, sånär som
på en husfasad som målats om, ett nytt övergångställe eller något annat som är
så lätt att inte märka när man blivit kvar. Atmosfären är den samma, den
lättsamma lunken, människorna som är lite gladare, har lite mer tid, pratar
lite mer. Lite mer. Hela tiden. Och får än att undra varför alltför många
människor klumpar ihop sig i städer mycket större än den här där de trampar på varandra, klättrar
på varandra och i slutänden krossar varandra. Och där tiden är mindre, glädjen
är mindre, orden till varandra lite färre. Lite mindre. Hela tiden.
Jag går gatorna fram. Med röd spruckna ögon utan sömn. Tänker
på de många kilometer jag tillryggalagt sedan jag kom hit första gången. Som är mer än tio varv runt
jorden. Tänker på mina vänner. Träffar dom, på kaféer, i dunkla vardagsrum under
sena nätter eller i lä på en parkbänk under nakna träd. De ser ut att må bra de
flesta, de har byggt ett liv, med doktorsavhandlingar, med glädje, med bolån,
med framtidsplaner, med begagnade bilar som drar mer bensin men är säkrare, med
stadiga förhållanden, lägenheter och många även med barn. Jag känner en
stolthet över dom, som skapat något från ingenting, en stolthet över oss, att
vi tillsammans gick igenom dimman och klarade oss ut på andra sidan i vuxenvärlden
utan att gå under. Olika liv men ändå på något sätt jävligt likadana. De säger
att jag lever ett fantastiskt liv. Som gör det jag drömmer om. Och kanske gör
jag det men undrar varför det är så fantastiskt och om det innebär att de
själva inte lever det livet de drömde om. Men hinner aldrig fråga för vi pratar
mycket och snabbt. Vännerna och jag. Om de som varit. Om det som är och det som
kommer. Om det som hände då allting började här, om hur vi var när vi träffades första gången. Vilsna, små och på väg mot
bergstoppar som verkade ofantligt höga att bestiga. Det största berget vi hade
sett, men där vi gav oss fan på att tämja, massakrera och besegra det. Och där
platsen för oss som var här då bara var ett tillfälligt uppehåll på vägen mot världen.
Men de jag träffar under helgen, de är de som blev kvar. Som
hittade världen här. Som fann lyckan i stillhet. Jag känner det så tydligt när
jag sitter med dom, mina vackra vänner:
Rörelse. Att allt annat är smärta.
Jag känner mig inte längre lika hemma här. Det är inte
stadens fel. Det är inte vännernas fel. Det är ingens fel. Det är bara jag som
förändrats. Än en gång är platsen ett uppehåll på vägen. Men denna gång ett kortare och mer tillfälligt uppehåll. Egentligen mer som en paus, ett kort andetag, en
omfamning, en beröring, en hand i sin, en blick, ett varmt ord, en lycka, en
kärlek, en minut, en sekund. En känsla där ord inte behöver bli sagda för att
bli förstådd.
Jag missar tiden för skjutsen härifrån och dröjer mig
kvar ytterligare en dag. Omedvetet, men antagligen fruktansvärt medvetet.
Tänker att om några dagar är jag på väg igen utan att återvända på lång tid. Med kamerorna. Med hoppet om en bättre värld. Till Afrika. Till
andra berättelser än de som finns här. Till samma kamp fast med andra ansikten
och hinder.
Bort från det Sverige som nu mer är en fantasi än en verklighet.
Bort från tryggheten. Från det jag känner och älskar och hatar på samma gång.
Och mina röda ögon, de stirrar upp mot den gråa och disiga himlen. Regnet
strilar ner över ansiktet och om jag ljuger tillräckligt hårt känns det som
tårar från en gråtande man som förlorat allt.
Veckorna i Sverige har nått sitt slut. Kölden försöker
borra sig in genom tyglagren. Jag fäller upp luvan. Knyter näven i fickan.
Överlever. Lever vidare. Kämpar. Krigar. Ytterligare ett steg. En sekund. Ett
andetag och neonskyltarna tänds när mörkret börja sänka sig. De blinkar över
den öde gatan.
Det är lördag i Sundsvall...
Det är lördag i Sundsvall...
There's a lot of things I don't understand
Why so many people lie
It's their hurt I hide that fuels the fire inside me
Will I always feel this way
So empty, so estranged
Distans I
inlägg: 4 833 kilometer
Total
distans: 249 190 kilometer