Maybe I'm wrong
Or maybe I'm right
Maybe it's just to late but this is keeping me awake all night
Maybe say yes
Or maybe say no
Or maybe I'm just to shy to admit that it's time to go
We go out on our own
It's a big bad outside
Carrying all our dreams and things
Trying to make our lives worth wile
Det är bara strålkastarens tunnelformade ljus jag ser. Undviker stenarna, den
förrädiska sanden och arbetar mig uppåt. Den kraftiga Meltemivindien blåser i
ansiktet trots att klockan passerat midnatt. Bergen är höga och det känns som
jag kan ta på stjärnorna som ligger strilade ovanför skallen. Musiken pumpar
genom öronen. Håret fladdrar och jag bryter förmodligen alla sunda förnuft och
trafikregler som finns utan hjälm i avlägset land på små bergväggar av grus med
kamerorna hängandes över axlarna. Stannar inte ens när jag sätter på samma låt
för jag vet inte vilken gång i ordningen:
Home is all I have
Home is on my mind
Always in my head
Africa must survive.
Låter beatsen studsa. Bärs fram i viktlöshet. Och tänker att jag inte har
något hem. Eller att jag har massa hem. Sex månader har gått sedan jag lämnade
Göteborg och Sverige en disig och grå söndag i mars. En månad har gått sen jag
flög ut från Bangui i Central Afrikanska Republiken en tidig gryning lika grå
och disig som den på Landvetter. Och nu, två veckor på vägen i Turkiet och
Grekland för att lufta huvudet med det årliga resejobbet som blivit en
återkommande välsignelse.
Jag är en lycklig man tänker jag där i natten på bergsluttningen. Allt jag
behöver har jag och nu när sex månader utanför tryggheten har gått inser jag
att normen inte längre är den jag hade i Sverige och växte upp med. Istället
flyttas det normala till något annat. Jag inser att jag inte längre bär klocka eller
kollar på mobilen för rätt tid lika ofta som tidigare. Att kockan 16.00 bara är
en diffus hålltid istället för en livsviktig bestämmelse. Att begreppet ”det
löser sig” blivit en vedertagen sanning. Det slår mig att jag inte tänker i
minuter längre. Inte i klockslag. Att jag inte tänker så mycket alls. På sådant
jag tänkte på innan. Istället tänker jag på världen. Att den ligger där, redo
att tas.
Med storm.
Med passion.
Med övertygelse.
Sen i en brant kurva kommer bilden innanför ögonlocken som den gjort varje
dag under den senaste tiden. Av Eizechel och de andra svältande barnen i Central
Afrika som antagligen inte kommer ta världen med storm. Utan där världen är den
som kommer att vara den som tar. Under tystnad där ingen någonsin fick veta om
deras existens förrän det var för sent. Dit ingen hjälpande hand nådde där de tynade
bort och dukade under för hungern. För ögonen på den värld som tog dom, de tittade
åt ett annat håll, upptagna med andra saker som för stunden var viktigare. Det
skär i hjärtat och ögonen tåras där i natten på den branta bergsvägen. Jag
stannar. Sitter i tystnad. Stirrar ut i mörkret. Blir svart i hjärtat. Vill
skrika men kraften försvinner och det kommer inget ljud. Förstår att Eizechel
blivit en människa jag kommer att bära i mig för resten av livet. En moralisk
kompass mot vad som är rätt och fel i de val jag kommer att ställas för.
Några minuter senare kommer andningen tillbaka och med den, känslan av tro.
Att Eizechel inte svälter ihjäl för ingenting. Att han inte dör förgäves (någonstans tänker jag att han överlever och idag är som andra sju-åringar). Bilden
av hans kropp som förmultnade framför mina ögon går som i en slow-motion film,
så plågsamt långsamt och som aldrig vill ta slut. Jag stod där, i det illa
luktande rummet, oförmögen att göra något, där läkarna sa att organen hade tagit stor skada för att processen hade fortskridit för länge och då jag istället lyfte kameran som
är det tyngsta lyft jag någonsin gjort under mitt 31-åriga liv. Där jag filmade
hans sju-åriga kropp som gått mer strider och fått mer stryk än vad för andra
räcker och blir över för flera livstider. Fokuserade skärpan, där i sista ronden
innan klubban skulle falla tungt på gonggongen, på hans ögon som stirrade tomt men
ändå så talande, på den såriga kroppen undrandes vad som hade hänt. I ett försök
att förstå varför benen var såriga, varför magen var svälld som en jordglob,
varför revbenen stack ut som vassa grenar. Under en timme stod kameran på en
trasig stol som stativ och filmade och jag stirrade med tårarna rinnandes,
ibland genom kameran och ibland bara rätt ut i det tomma intet. Och försökte
även jag förstå vad som hade hänt med Eizechel kropp och varför.
Utan att finna någon logik.
Utan att hitta ett svar.
Nu har hans berättelse nått tre kontinenter och otaliga länder. Och att bli
publicerad i de stora medierna som jag länge drömt om betydde inget för min
egen del visade det sig. Jag satt och drack te i Dakar i ytterligare en sen natt
när beskedet nådde mig om framside-publicering i NY Times. Som varit den
största drömmen jag haft inom fotografi sedan barnsben. Och det kändes bara
tomt. Som att jag blev glad att budskapet nu spred sig och att det var det enda
som räknades, men att jag, jag var samma människa, samma person som älskar
pasta och tomatsås, spela fotboll och är usel på att hålla ordning. För där
framför en förmultnad sju-årig pojke som febrilt kämpade för sitt liv medan
hans kropp för längesedan hade gett upp väcktes känslan att så många saker i
mitt liv är så oändligt mycket större än mig själv och mina egna intressen.
Värda att kämpa för.
Förmodligen även att dö för.
Värda att kämpa för.
Förmodligen även att dö för.
Och jag vill tro att jag gjorde rätt. Som lyfte kameran. Och satte min tilltro
till bilden och det skrivna ordet när inte mina händer kunde göra något. Satte mitt
hopp till samma värld som tittat bort. På dess människor. På oss. På vår vilja,
att när vi fått reda på sanningen, att vi inte längre ska titta bort. Att vi
människor innerst inne är goda.
Så startar jag motorn igen. Klättrar upp de sista meterna och funderar på vad
man som människa har för skyldigheter gentemot andra människor. Sen hamnar jag
mitt i en grekisk byfest och blir tagen under armen och dansar in i den ljumma natten. Och
inser. Omringad av fårade ansikten och grova händer som håller om midjor där
svetten faller i små droppar mot det stenbelagda torget. Där passionen för
livet är starkare än allt annat. Där inser jag att jag längtar till Afrika som
så brutalt etsat sig fast i mig. Bränt in sina avtryck i min hud och sprängt
mina sinnen. Tillbaka till de Eizechels som fortfarande är vid liv. Tillbaka
till livet där det inte finns några mjuka skydd för dess vassa kanter. Tillbaka
till det svarta som jag lärt mig att på något sätt att leva med och inte kan
blunda för sedan det visat sig.
Men först väntar den andra världen i en månad. Vänner. Familj. Ledighet.
Stora glassar. Sönderpratade nätter. Tv-spel och chips. Korpfotboll. Långa
promenader. God mat. Sovmornar. Saltstänkta läppar. Träningsvärk. Skratt.
Tankar. Välbefinnande.
Och allt det andra som många människor går miste om i den här världen och aldrig
får chansen att uppleva…
Maybe believe
Maybe don't care
Sure there is no god in the big white clouds up there
Maybe live long
Or maybe due young
Or maybe live every day like it’s the last day under the
sun.
We go out on our own
It's a big bad outside
Carrying all our dreams and things
Trying to make our lives worth wile
Distans I inlägg: 23 633
kilometer
Total distans: 244 357
kilometer