Smoke, mist and steam
Rain drop kissing the streets,
Dismissing
The heat.
Memory loss and
Timeless clocks I'll lay down
Drain the strain
On the
ground.
Hon väger mindre än hantlarna jag fick i födelsedagspresent som barn av min
granne Bertil. Då kändes de tunga, som att jag aldrig skulle kunna lyfta dom
över axlarna. Men efter ett tag, med åren blev de lättare och efter ett tag
insåg jag att de inte längre gav mig något motstånd. Att de inte vägde
någonting. Att de var som luft.
Hon ligger på bädden framför mig. Med ett
katatoniskt uttryck i ansiktet som att inget spelar någon roll. Jag vet inte
ens om hon ser mig. För hennes ögon är stilla. Vi är omringade av skrik från
vad som känns som en miljon barn som alla ligger i sängar och har slangar genom
näsan. De som är så svaga att deras kroppar inte längre är vana vid näring så
att de stöter bort den när de matas på vanligt sätt. Jag försöker förstå vidden
av hur långt det har gått när ens egen kropp inte längre känner igen mat. Men
där i skriken går det inte att förstå. Hur ska jag kunna fatta, som är uppväxt
med en måltid inom en armlängds avstånd oavsett vilket tid på dygnet det är
eller vilken tid på året det är.
Snart skriker hon. Som att livet gett
henne ett sista ryck. Hennes knän och armbågar är bandagerade md bandage som en
gång var rena men som nu sprider en doft som påminner av doften av en sop-påse
som stått för länge i ett kvavt sensommar-kök. Hon skriker och spänner
ansiktet. Alla hennes små muskler gör ett desperat försök att förhindra bandagen
från att tas av och låta joden etsa sig fast i de fula, djupa och öppna såren.
Som kommit för att hennes kropp är så svag att den inte kan försvara sig från
sönderfallet.
Jag tänker på när jag ramlade som barn och
pappa satte på tejp som han sedan rev bort två veckor senare och vad som då
kändes som att hela knät följde med. Jag kommer ihåg smärtan, hur det svartnade
för ögonen och hur det for fram en frossa i kroppen innan gråten och skriken
kom. När jag står där och ser såren och hennes kamp tar jag mig mot knät och
känner ärren, benen börjar darra, det känns som allt som är jag bara vill ramla
ihop på det sandiga golvet. Men snart inser att jag måste fotografera det här.
Hur lite än jag vill. För annars kommer hon att dö i onödan och ingen kommer någonsin
att få veta hur hon och alla andra barn här svälter ihjäl, dör i malaria, meningokockinfektion,
stelkramp, mässling och andra sjukdomar som på andra ställen inte längre
existerar.
Jag trycker av, och känner hur jag nästan
hör mellan exponeringarna, hur hennes hud långsamt fräter sönder. Och hennes
motstånd tvingar en sjuksköterska att med händer som är nästan större än hennes
kropp, hålla ner nere så att joden kan rinna igenom vad som nästan känns som en
genomskinlig kropp enbart fylld av ben och ett litet hjärta som desperat
försöker finna blod att pumpa runt men utan att riktigt lyckas.
En gång vägde hon mer än hantlarna jag
fick av min granne som barn. Det var när hon föddes. Nu nästan ett år senare
har hon rasat i vikt och hennes mamma sitter med blanka ögon och tittar på vad som
sker med sin enda dotter. Hon ler mot mig för ett ögonblick. Eller så inbillar
jag mig det. För just där och just då är världen så mörk att jag vill tänka att
det finns någon mening eller något slags förstånd med att sådana här saker
sker. Och för ett ögonblick tänker jag på tyngden av mina hantlar, hur tunga de
va när jag första gången försökte lyfta dom.
Och kommer ihåg hur stolt jag var. När siffrorna
på deras vikt avslöjade för mina kompisar att jag nu var någon att räkna med,
någon man kunde ta på alvar.
3 kilo.
Oerhört mycket för ett barn och oerhört
lite för ett annat…
The load on
my chest
Thirsty for
unconsciousness
Melts away
In the rain.
Breathe in
and breathe out.
Cooling off,
like
Drenching
this slice of life
It's
raining,
No pain.
Distans i inlägg: 6 917 kilometer
Total distans: 220 724 kilometer