It whispers to me
It whispers its secrets to me
And I feel its breath as it
brushes my cheek
And its voice is the only
sound I hear
And if I am broke
It pulls me off of my bed
And makes me dance to the
songs in my head
And
it's late, but please just sing it again
Jag
gungar med. I trängseln. Av männisokroppar i olika form, funktion och doft.
Tillbaka i en storstad igen. Och som alla storstäder världen över trängs
vi på en yta som är gjord för en mycket mindre andel människor än oss som
faktiskt är här. Här kämpar vi tillsammans, bär stadens kollektiva börda och förbannar
den samtidigt som vi inte riktigt kommer härifrån eller inser att vi faktiskt
blivit beroende av den.
För
städer gör ju så med oss.
På
bussen nu och en kollektiv köttmassa innanför en metallisk burk som borde gått
i pension för länge sedan. VI är alla på väg. Vi andas, torkar svetten från
våra pannor och andas in den luft som någon annan precis andats ut. Vi står
nära varandra och stirrar apatiskt framåt i den sena eftermiddagen. Försöker
hålla balansen så att vi inte samtidigt lutar oss för mycket i kurvorna så att
bussen välter. För så många är vi på bussen. Och alla står där, håller hårt i
sina väskor, för ingen av oss vill förlora något. Ingen vill att någon annans
hand slinker ner i våra ryggsäckar och plånböcker. För det händer ofta i den
här staden. Människor är inte tjuvar säger många, men de ser möjligheterna när
de dyker upp. Entreprenörskapets sanna anda. Men det är klart, här i Dakar förlorar
du bara telefonen. Inte som i Nairobi eller Johannesburg där du lätt förlorar
även livet tillsammans med den nya Samsung 4-telefonen.
Jag är
tillbaka från Bamako där taxichaufförerna önskar passageraren en trevlig dag
och där det inte är nödvändigt att pruta om priset för att chauffören ger ett
korrekt pris. Här, i den senegalesiska huvudstaden råder ett råare klimat där
människorna kämpar om varje peng och är beredda att gå mycket längre än på
många andra platser för att få känna dess vikt i sin hand.
Ska en
människa bo här måste hon acceptera detta eller flytta härifrån.
I storstaden här liksom i de andra storstäderna världen över, är de flesta
inflyttade, då de kommit för att förverkliga en dröm och ta tillflykt i hoppet.
Där de brutit upp från livet på landsbygden och lämnat det de känner. För att
försöka skapa något bättre. På flykt från hunger, från rebeller från
översvämningar och brist på infrastruktur. Katastrofen, krigen och den dåliga ekonomin
är de viktigaste faktorerna till urbaniseringen i dagens Afrika. Då folk flyttar
och tror att allt ska ordna sig i storstaden (varför annars har så många redan flyttat dit före oss?). Men många drömmar slås i
spillror och äts upp av stadens glupska gap. Sen när de inte blev som planerat så
kommer de flesta aldrig ifrån staden trots att de drömmer om att trampa den
jorden som finns där de kommer ifrån som egentligen är det enda de känner. Och
deras barn kommer heller aldrig att lämna staden. Men till skillnad från de äldre kommer de att gilla den, dess
snabbmat, tv-apparater och puls så att familjernas gamla traditioner krockar
med det nya och skapar komplicerade konflikter.
I storstäderna
dör människorna. Efter ett liv som inneburit andra vanor än de föddes vid. I
Bamako mötte jag familjer som flytt från kriget och aldrig någonsin bott i varken
lägenhet eller hus utan under stjärnorna ute i Sahara öknen. Där de navigerade
efter dessa stjärnor och där de vuxna knappt vet hur en tv-apparat fungerar men där
deras barn nu tittar på Kim Kardashian när hon sprutar brunkräm i den flimriga
tv-rutan.
Det är
i staden världarna krockar.
Ibland mjukt.
Men ofta hårt, brutalt och utan att ta hänsyn.
Sen
finns det de andra människorna.
De som
hör till den andra kategorin.
De som är
födda i staden och aldrig lämnar den.
I
Manilla mötte jag gamla människor som aldrig hade varit utanför staden under
sina långa liv. De hade aldrig sett en gräsmatta eller ett hav som inte var
fullt av olja som det i hamn inloppet i denna Filippinernas metropolitiska
huvudstad. Och solnedgångar har de endast sett förvridna i ett omöjligt ljus på
grund av avgaspartiklarna som färgade himlen i overklighet av grönt lila och chockrosa.
Så vi,
stadsmänniskorna, står där som packade sillar och gungar med i bussen. För vi
kan inte kämpa emot. Det gäller i den svettiga bussen i den stillastående heta
luften i trafikkaoset att släppa kontrollen över sin kropp och låta den följa
med mot beröringen av andra kroppar. Och kanske är det de som är riktig
kontroll över kontrollen. Att släppa efter, andas in den gamla kvinnans luft
som hon precis haft i sina lungor, känna den svettige mannens radband kittla på
armen eller bortse från att någon står på ens fot och veta att det tar åtminstone
en timma innan kroppen kommer att kunna ändra läge.
För
storstaden gör så med oss. Den tar fram ett ofantligt tålamod. Där vi vänjer
oss vi något som vi inte riktigt tycker om för att vi lever sida vid sida med
alla andra som precis som oss själva, försöker göra samma sak.
Och jag
känner direkt, i en käftsmäll att jag är tillbaka efter några veckor utanför
staden.
I
staden som många säger är en av de tuffaste städerna att leva i denna del av
världen. Om det är så vet jag inte men
ja håller på att lägga den under mina fötter. I halvtrasiga bussar, på
stinkande bakgator, över soldränkta förorter mellan leenden, konversationer med
namnlösa, tandlösa och förbannade människor som inte är tjuvar utan bara ser möjligheter.
Det är
här jag lever.
Det är
här jag mår bra.
Det är
här jag mår skit.
Det är här
jag vilar ut mellan resorna.
Överlever.
Ytterligare
en tid.
Lite
längre.
Hoppas.
Som
alla andra.
Innan
det bär av igen…
And if I say no
It kisses the scar on my chin
And before I can speak, we're
dancing again
We turn, and spin right out of
control
Wherever it goes
It carries a smile in its hand
Like a thief, it can steal any
grin that it can
And I
watch, I wait, to see it again
Distans
i inlägg: 1063 kilometer
Total
distans: 213 807 kilometer