Is there a cure for this pain
Maybe I should have something to
eat
But food wont take this
emptiness away
Well I
made it through another day
Det
visar sig bli något helt annat än en lugn kväll. Som min kropp behöver då vi
precis har kommit tillbaka. Så jag går till apoteket och köper laxermedel då
min mage verkar lika tröttkörd som hela det här landet. Där alla går runt i
någon kollektiv väntan med ett hopp om att det snart ska bli bättre. Och liksom
dessa människor, har jag själv gått runt i flera dagar och väntat på att magen
ska må bättre.
Och
liksom i landet där allt blir sämre blir så även magen.
Jag tar
en tablett försiktigt, dricker försiktigt mitt starka kaffe men tappar snart tålamodet
då inget händer. Magen känns stor som en medicinboll. När jag tittar på den
inser jag att den även är stor som en medicinboll. Så jag tar en tablett till
eftersom apotekaren sagt att i ”absolut nödfall” kan man ta två tabletter, men
inte mer, då kan det bli ”problematiskt”.
Men
ikväll ska det bära eller brista så tio minuter senare när jag lämnar kafét och
går tillbaka till hotellet har jag stoppat i mig sex tabletter.
Ingenting
händer.
Men jag
är mentalt förberedd.
Jag
äter en stadig middag för att fylla magen med så mycket att den till slut inte
kan stå emot trycket. Det bubblar lite och jag ser fram emot en kväll med en
bok på toaletten. Men plötsligt har Sara har nosat upp en spelning som ”vi bara
måste gå på” för reportaget vi håller på med, att det vore tjänstefel att
stanna hemma. En konsert där majoriteten av huvudstadens kvarvarande internflyktingar
från norr kommer att vara. Beväpnade med mörker så att ingen ser deras ljusa
hudfärg och kan hata dom. För just nu, just här finns det mycket hat i anspråk.
I
luften. I tanken. I verkligheten.
Motvilligt
inser jag att Sara har rätt. Jag får knipa ihop magsäcken ännu lite till och tillsammans
kastar vi oss ut i natten.
Med en
mage som nu är ännu större än någonsin. Genom Bamako på två mopeder med kameran
på axeln. I andra änden av stan hoppar vi av, betalar dörrvakten och smiter in
i en väl bevarad hemlighet. Det står en gitarrist på scenen med sitt husband,
Afrikas Jimmie Hendrix säger någon, den bästa artisten i Västafrika ropar någon
annan. Och det blinkande ljuset i taket, människorna som är malier men nästan
lika vita som mig dansar tryckare till den gnyende gitarren. Metallisk kärlek
när den är som bäst. I princip hela Bamakos internflyktingskara står och gnider
sig mot varandra på dansgolvet. Drömmer sig tillbaka till ökensanden kring
Timbuktu, Gao och Kidal dit kriget och våldet farit fram och nu enbart
efterlämnar minnen för de som flytt. Här står de, och här glömmer de, alla de
utbombade husen, de förvridna bilresterna och känslan av att inte höra hemma
någonstans. Under en timme eller två i den heta natten omfamnar de varandra på
ett dansgolv i brand och slickar i sig lågorna tills stämningen blir elektrisk.
Men
allt det här tänker jag inte på. Jag
tänker inte på något av det där överhuvudtaget.
Istället
tacklar jag mig förbi denna kärlekstörstande skara av människor en halvtrappa
ner för att min mage håller på att explodera. Jag kommer till änden av en
stinkande korridor och ser två toaletter som är källan till denna stank. Båda saknar
papper. Rusar tillbaka, nästan gråtande skriker jag till Sara genom el gitarrsolot
av Afrikas Jimmie Hendrix och frågar om hon har papper. För Sara har nästan
alltid papper med sig. Sara har nästan alltid det man behöver när man inte
behöver det i trängda lägen när det kommer hygien på fråga. Men naturligtvis
inte denna gång. Så jag kastar mig tillbaka, dubbelvikt genom dansgolvet ned
för halvtrappan och hittar en plastbehållare med vatten som jag river med mig
och slänger mig in på toaletten.
Dörren
saknar lås men ingenting spelar någon roll.
För nu
kommer det.
Och jag
vågar knappt titta. Jag tappar känseln i röven. Jag tappar känseln i hela
kroppen till tonerna av en kärleksballad från norra Mali. Svetten tränger fram.
Forsar i floder ner på det snuskigt smutsiga golvet. Och Trainspotting
toaletten framstår som en charterresa till Mallorca med all inklusive och
hyrbil där man kan åka till öns baksida och få se det orörda och känna att
livet är fantastiskt.
För
just där, just då, på en klubb mitt i olyckans land står jag, den laxerande
fotografen på darriga ben och lyckas på något sätt göra rent mig själv innan
jag på vingliga ben inser att det inte går att spola. Jag tar mig ut i
korridoren som den sista rosslande resten av en jordbävning, gungar fram och tillbaka
som en boxare och har kramper i magen som en höggravid kvinna. Men allt det där
kan jag inte tänka på när jag kommer upp. För jag bjuds upp på dansgolvet och
slungas in i dansens värld. Försöker svänga runt min egen axel. Svettas än mer.
Tycker att jag luktar som en bassäng av bajs och frambringar den sista energin
som går att frambringa. Mitt på detta extasiska dansgolv som är på väg mot full
klimax.
Pulsen
bultar. Hjärtat bultar.
Röven
bultar.
Och här
finns ett annat klimax. Som är långt ifrån uppnått. Det i den laxerande
världsordningen.
Efter
någon timme när jag fotograferat mig igenom smärtan känner jag hur benen börjar
vika sig under mig och hur kramperna tilltar och det akut snart börjar bli dags
för en ny holmgång. Det är ju mycket som ska ut när det väl vill ut efter
nästan en vecka utan att kunna komma ut. Så vi sätter oss på mopederna. Och jag
fantiserar om hur jag ska läsa tidningen i mobilenen på hotellets toalett,
stirra in i fläkten och må som en prins när jag vaknar morgonen efter.
Men
snart i den ljumma natten kommer en knubbig polis och vinkar in oss till sidan
av vägen. Vi har gjort (nybörjar) misstaget att lämna våra pass och tillstånd på hotellet
mitt under rådande undantagstillstånd. Vi kan skylla det på att vi jobbat för
mycket, att vi slarvat eller bara velat känna oss som normala människor för
några timmar, men det spelar ingen roll med tanke på den rådande situationen.
Sara måste åka och hämta våra papper medan jag lämnas kvar som pant där vid
vägkanten. En polis ber mig sätta mig i bilen. Kpisten i framsätet stirrar
hotfullt på mig samtidigt som en bunt sedlar placeras i handskfacket. Det är
intressant att bevittna denna studie av korruption på nära håll. Det är nästan
så jag njuter där i baksätet om jag inte hade varit redo att förlossa i vilken
sekund som helst. För kramperna kommer oftare nu. Det bruna vattnet redo att gå
vilken sekund som helst.
Slutligen
kör polisbilen mot stationen. Några illegala stackare på pickupflaket tittar med
oroliga blickar mot husen vi passerar innan vi slutligen stannar framför en
barackliknande byggnad och schasas ut. Vi, den arma skara av människor jagas sedan
in i rummet där ett befäl med alldeles för stor skjorta (som gör att han ser
ännu dummare ut än de andra poliserna) kommer fram och ber oss sätta oss på en
träbänk. En tv brusar ut i natten, detta i den skabbigaste polisinrättningen
jag någonsin satt min fot i.
Klockan
är fyra på natten och jag håller på att bajsa ner mig i ännu ett främmande land
(journalistikens vägar äro outgrundliga).
Jag kan
inte låta bli att le för mig själv och föreställer mig den bisarra scenen om
jag inte kan hålla mig. Men på något sätt klara vi människor mer än vad vi tror
när det verkligen gäller och det inte finns några alternativ. Och slutligen, efter
några minuter av total tystnad kommer Sara och vi kan lämna stationen.
Ännu
lite senare kasar ja ner på en vit toalett.
Jag har
frossa trots att det är över trettio grader.
Några
ögonblick senare kasar jag ner på en säng med vita lakan.
Jag är
så utmattad att jag inte bryr mig längre.
Och
långsamt förstår jag att antagligen är det enbart tablett ett och två som
börjat verka.
Laxermedlet
ska ännu härska för ytterligare många timmar.
Natten
är lång i Bamako.
In my cold room
On scraps and pieces left behind
There is a remedy for waiting
For loves victorious return
Distans
i inlägg: 13 kilometer
Total
distans: 212 744 kilometer