I'm gonna leave any minute
See the skyline disappear
Head out of the city
Burn my clothes bury my fears
Oh you will never know I was here
Vägen. Den som känner den afrikanska vägen och dess ritualer är någon att
ty sig till. För det är på vägarna, dessa naggade farleder som korsar hela
kontinenten likt små blodkärl av röd jord, det är här dagordningen för resten
av tillvaron grundläggs. Speciellt i länder där det råder väpnad konflikt. För
där är vägen ofta den enda livlinan, den som har ett fordon den store räddaren
och den som äger lite diesel den med mer makt än alla andra.
För det är längs med vägen folk tar sin tillflykt. Det är längs med vägen ett
krig transporteras. Noga packat på långa flak som stånkar sig genom hettan där
de dras av lastbilar som spyr ut svart rök i den stillastående luften. Alla
dessa konvojer, framförda av man med bil av tunga kamouflerade fordon. Det är
på vägen krigen vinns eller förloras. För den som kontrollerar vägen har
nyckeln till segern i sin hand.
Ändlösa raksträckor där luften dallrar längs med marken och avståndet är
svårt att bedöma. Där civila människor försöker fly från konfliktens centrum,
tillbaka till dess mitt eller bara på väg någonstans för att livet har satts ur
rörelse och måste skapa nya förutsättningar. På åsnekärror, i gamla trasiga
bilar som knappt rör sig framåt, med allt som kan ta mänskligheten framåt,
bakåt eller bort från stillaståendet och den eviga väntan. Där alla transportmöjligheter är fyllda till bristningsgränsen
med personliga tillhörigheter, nyfödda barn, getter, upprivna hushåll och en
evinnerlig trötthet tillhörande individer som pressat in sig tillsammans då de vet
att det finns inte många fordon eller andra alternativ att tillgå. De förstår
att de kanske inte får någon mer chans att känna vägen för att vägen snart
kanske kontrolleras av fienden och för att bränslet snart sinat i landets
pumpar så att vägen lätt blir en omöjlighet.
För på platser där lag och ordning satts ur spel blir vägen lätt förrädisk.
Från att ha varit ett hopp blir vägen lätt en fälla, där samma långa raksträcka
som tidigare var en väg ut nu förbytts till en omöjlighet och den dallrande
horisonten blivit som en hägring som lätt gör den resande frågande om den finns
överhuvudtaget. Då, när ett enkelt motorfel blir en katastrof och strandade
resenärer aldrig kommer att bli upplockade. För de fordon som passerar förbi är
lika överlastade som det som har gått sönder och har varken tid eller plats att
stanna.
För ingen vill egentligen vara på vägen. För på vägen är de måltavlor. För
vägen är inte enbart farbar för den som flyr. Vägen är även farbar för den som
jagar. Och människorna som inte har några fordon för dem är det ännu värre. De
som bär sina hem på sina huvuden. De vandrar i enkla skor. På väg tillbaka. På väg
bort. Eller bara på väg för att det är så vissa människor lever. De
har ingenstans att söka skydd. De går med katatoniska blickar ensamma eller på
led i långa kolonner, utan att veta vad de söker. Vaggande i hettan. Staplande.
Som en arme bestående av krigare som redan erkänt nederlaget men bara väntar på
dödsstöten som aldrig kommer.
På vägen avgörs landets skeende och i förlängningen skrivs även dess
framtid här på dessa tusen och åter tusen kilometer av asfalt och rött grus. Men bortom vägen, utanför mittlinjens
periferi finns en annan kategori av människor. En annan tillvaro som varken
består av nutid dåtid eller framtid. Där finns de som bor bortom vägen, de
människor som glöms bort och tiden står där så still att den slutligen stannar
och dess offer kanske överlever konflikten eller dör i dess skugga på grund av
att inga fordon längre kör varken dit eller därifrån.
Jag åker på vägen. Igenom militära vägspärrar. På en
grovkornig asfalt med ett öde landskap runt bilen. Plötsligt bakom en kurva. Några
meter framför bilen jag sitter i står en kollapsad buss. Stora sladdspår går
tvärs över den asfalterade vägbanan. Stora hål i vägytan har slitit sönder hjulupphängningen.
Några tappra män försöker laga fordonet och står i en liten klunga runt ena
bakhjulet. De övriga närmare ett sextiotal av bussens passagerare, sitter i små grupper där det finns lite skugga att tillgå. Några äter medtagna matsäckar som
att de visste redan innan de steg på bussen att den kunde gå sönder och förmodligen skulle göra det. Bussen blockerar
vägen så att en annan buss antagligen inte kan köra förbi. Men den svarta Mercedesen
passerar, nästan ljudlöst och jag tittar på människorna. De tittar tillbaka uttryckslöst,
som att de accepterat sitt öde.
För vägen går inte att kämpa emot när den väl startat sitt motstånd.
I vår bil finns två lediga platser. En ocean i denna
helvetes tillvaro. Hur länge kommer dessa människor behöva vänta här undrar jag
i några korta ögonblick innan vi glider förbi, utan att dela med oss av
någonting, på väg genom mellersta Mali, transit zon från kriget till dess offer.
Vi är på väg söderut och trots att tiden är evig har vi inte nog av den och kan
inte stanna för att varken hjälpa till eller plocka upp någon. I alla fall intalar vi oss att det är därför. Men egentligen är det feghet att inte reagera men just då tänker jag inte
på det utan är för spänd och förstår det först efteråt. Och inser att det är
brist på civilkurage och jag skäms. Men då så glider vi förbi. Ljudlöst. På
några ögonblick. Och människorna lämnas åter till tystnaden som att vår
existens aldrig har mötts.
Sen ökar vi farten. Mercedesen skakar till. Vinden kastar
sig in genom kupén. Hastighetsmätaren når över 110 på den håliga asfalten.
Chauffören Ibrahims spända nacke rör sig knappt en centimeter då han stirra på det
ändlösa månlandskapet som breder ut sig. Han kör egentligen alldeles för fort.
Men vi är på vägen.
Och i land där det är krig vill man bara vara på vägen så
länge man måste.
Helst lite kortare.
I'm gonna leave any minute
Another skyline disappears
Sunlight in the mirror
Blinding me all these years
Oh am I coming back
I'll never leave
Distans i inlägg: 535 kilometer
Total distans: 212 731 kilometer