Friends tell me it's spring
My window show the same
Wind has burned my skin
The lovely air so thin
The salty waters underneath my
feet
No one is gone in vain
Here is where I’ll stay
'Cause life has been insane but
Today has been ok
Jag
passerar samma oläsliga skylt i den sena kvällen som flera gånger tidigare. Sen
lite längre ner på gatan vid rondellen med de buckliga taxibilarna slår det mig
att ja en dag borde stanna, läsa vad det står och inte bara gå förbi. Jag står
stilla. Funderar. Bestämmer mig. Kanske i brist på annat vettigt att göra just
den här måndagskvällen vänder jag om och går uppför gatan igen för att se efter.
Med
trasiga bokstäver har någon skrivit ordet Fotostudio. Jag tittar innanför det
lilla fönstret bredvid den lilla dörren som står på glänt, pressar mig in genom
öppningen som är så trång för att dörren inte går att öppna utan hänger snett
på rostiga gångjärn. Innanför sitter skrynkliga gubbar och halvsover trots att
det från deras batteridrivna radio vrålas ut nyheter från en frenetisk radioman.
Han läser dagens tidningsartiklar i ett rasande tempo. Jag tänker på de gånger
jag suttit i T-centralens automat och tagit kort mitt i rusningen. Kommer ihåg ett
fantastiskt visumfoto jag fick ta i Turkiet där fotografen tyckte jag var för slafsigt
klädd och fotoshopade på mig en kostym. Här i Senegal, som i Turkiet, trots att
det skiljer flera hundra mil i mellan är skillnaden inte så stor egentligen.
För studion i Turkiet var även den något oklar, belägen på en vind utan fönster
i en lägenhet som när som helst verkade kunna ramla ihop.
En
mycket gammal man kommer haltandes fram och presenterar sig med ett namn som
inte når mig genom radiovågorna. Mannen verkar ha levt ett mycket långt och
hårt liv av utseendet att döma. I handen har han en Pentaxkamera som likt
mannen inte heller verkar behandlats så varsamt genom tidens vandring. Mannen
frågar något, men jag hör inget för nyhetsuppläsaren på radion brister ut i
någon form av jubel på det lokala språket Wolof och befinner sig nu på höjder
av extas. Tillslut förstår jag:
Vill jag
ha vit bakgrund eller röd till mina bilder?
Bakom
den lilla pallen i det ena hörnet hänger en röd spetsgardin och bakom pallen i
det andra hörnet hänger en vit spetsgardin.
Jag väljer
den vita trots att spetsgardinen och den skumma belysningen för tankarna till
någon bakgata i Bangkok eller nöjeskvarteren i Amsterdam och jag kommer se ut
som en sexturist på bilden oavsett färgen på bakgrunden. Jag försöker att vara
alvarlig när jag tittar in i kameran. Men fotografen vill inte riktigt trycka
av. Han tittar på mig. Misstänksamt. Rättar till min halvtrasiga luv tröja. Sen
tittar han igen. Han ser lite bekymrad ut, kommer närmare, för sin hand mot
mitt huvud och viker undan lite hår bakom örat på mig som antagligen inte föll
honom i smaken.
– Som
min mamma, säger jag till honom och skrattar.
Han
tittar gravallvarligt på mig utan att röra en min.
Sen
kommer blixten. Smäller av rakt i ögonen med full styrka. Han tar flera bilder
för säkerhets skull och smattrar av blixten som ett stroboskop. Vid den sista
bilden är jag så bländad att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Att se något är
ännu svårare. När jag sen betalar betalar och vi skakar hand går plötsligt
strömmen och hela kvarteret blir kolsvart. Vi lyser med en ficklampa för att
försöka reda ut växeln som jag ska ha tillbaka. Sen skakar vi hand igen och kommer
överens om att jag ska hämta bilderna dagen efter.
– Någon
gång mellan 12 och 18 är de klara, säger den gamle mannen.
Jag
inser då hur mycket jag älskar den här kontinenten även om den ibland kan driva
mig till vansinne. När mannen visar mig bilderna är kärleken total, innan jag
ska trycka mig ut genom trånga öppningen med den trasiga dörren, ser jag mig
själv i den trasiga displayen på Pentaxkameran. Radiovolymen är nu så hög att
jag inte hör någonting överhuvudtaget. Men han gör tummen upp. Verkar överförtjust
i den sista bilden där jag är fullständigt skadeskjuten av hans aggressiva
blixt.
Sen
försvinner jag ut på gatan i mörkret som en i mängden i denna kaotiska verklighet
och det är dagen innan jag ska hämta upp min bild för visumansökningen till
Mali. Samma ansökan som är mitt tillstånd att besöka ett krig där jag kommer
att klistra på min bild.
Bländad
med ett stort leende sittandes framför en vit spetsgardin.
Hey I'm in love
My fingers keep on clicking
To the beating of my heart
Hey I can't stop my feet
Ebony and Ivory and dancing
In the street
Hey it's cause of you
The
world is in a crazy hazy hue
Distans
i inlägg: 2 kilometer
Total
distans: 210 599 kilometer