Yes I have
been used for a word or two
But I have
used you for life
Sounding my
voice against tenfold of choice
Ill turn
down water
Ill turn
down wine
High on a
cliff on a road over town overseas
Hanging low
from a wasted site
Over the
sound of the aging heart
So much
forward I take small steps ahead
To make sure
I don’t lose my mind
Före:
Över fatet
lutar vi våra huvuden. Som att stirra ner i en djup brunn men istället äter vi
tillsammans, tre främmande främlingar som möts i en liten by mitt i ingenstans.
Där marken är sprucken på grund av den heta solen, där den röda jorden lovar så
mycket inför de stundande regnen och alla vinkar, samtalar, berättar om hur de
aldrig skulle vilja bo i staden. Där okända människor bjuds in på mat under ett
mangoträd i den sena eftermiddagen och jag kan höra vinden susa i den enorma
trädkronan som svajar ovanför våra tre huvuden:
Det är
en lång väg till Dakar.
Jag
fotograferar boskap och dess ägare för ett projekt. Timmarna går och innan jag
förstått har den hårda solen förbytts och förvandlar landskapet till något
mjukt, vackert och förlåtligt. Några barn går efter mig och skrattar så fort
jag vänder mig om. En traktor brummar i fjärran och där vid horisonten går det
att andas in den sena timmens hav. Allt det här och den lite lätt brända
nacken, kepsen som förhindrar håret som vill blåsa in i ögonen och de båda
kamerorna på axlarna är det jag tänker på när jag målar de mest oskyldiga
stunder jag haft i Afrika och i mitt liv.
Det
slår mig när jag sitter på lokalbussen hem. Och får någons barn i famnen och
ser solen gå ner utanför det smutsiga fönstret. Att det är dagarna som dessa
som räknas i livet. Dessa dagar man kommer tänka tillbaka på när man dör. När
man ligger där och rannsakar, vänder och vrider på allting man varit med om.
De
dagar som innehöll något mer än alla de andra dagarna som fanns.
Stormen:
Över gatorna
hörs våra steg. Som ljudet av ett hundrameterslopp, men istället försöker vi
komma undan tillsammans, tusentals främmande främlingar som möts i en av
Afrikas största städer. Där marken är sprucken av hjulen från tunga
militärfordon, där den svarta asfalten snart ska färgas röd och alla
gestikulerar, skriker och viftar med plakat vars budskap förklarar hur svårt
det är att överleva i staden. Där okända människor slåss under en blå himmel i
den sena eftermiddagen och jag kan höra sirenerna och tårgasampullerna som
flyger ovanför våra huvuden:
Det är
en lång väg till landet.
Jag
fotograferar en demonstration och dess människor för ett jobb. Timmarna går och
innan jag förstått har den hårda solen förbytts och förvandlat landskapet till
något ännu hårdare, brutalare och mer oförlåtligt. Några demonstranter går
efter mig och skriker så fort jag vänder mig om. En bepansrad lastbil brummar i
fjärran och där vid horisonten går det att andas in den stickande gasen och låta
tårarna komma. Allt det här och den lite lätt obehagliga känslan, rädslan som
vill förlama och de båda kamerorna på axlarna är det jag tänker på när jag
målar de mest skrämmande stunder jag haft i Afrika och mitt liv.
Det
slår mig när jag sitter i en halvtrasig taxi hem. Och får acceptera att någon
snott min i-phone i tumultet och ser solen går ner utanför det trasiga
fönstret. Att det är dagarna som dessa som räknas i livet. Dessa dagar man
kommer tänka tillbaka på när man dör. När man ligger där och rannsakar, vänder
och vrider på allting man varit med om.
De
dagar som innehöll något mer än alla de andra dagarna som fanns.
Efter:
Över
hustaken stirrar mina ögon. Som att titta in i en evighet men istället är det
tisdag natt på väg mot onsdag, två veckodagar som möts någonstans mitt i ett
år. Där framtiden tar vid, där nu blir då och folk lever, dör, drömmer sina
drömmar i skydd av stadens skrymslen och vrår. Där okända människor sover under
stjärnor i den sena timmen och jag kan höra Atlantens vågor slå in över oss
allihop:
Det är
en lång natt i Dakar.
Jag
skriver av mig mina känslor och lyssnar på monoton musik som aldrig tar slut.
Timmarna går och innan jag förstått har den hårda glödlampan varken förbytts
eller förvandlas till något annat än det som är. Ingenting går bakom mig och
väggen är vit målad oavsett om jag vänder mig om eller inte. Grannens tv
brummar från våningen under och där vid horisonten går det att ställa sig och
vråla i vinden utan att någon skulle förakta det. Allt det här och de lite röda
ögonen, fingrarnas knattrande över tangenterna i ett avlägset land och kartorna
på golvet är det jag tänker på när jag målar de mest romantiska stunder jag haft
inom journalistiken och i mitt liv.
Det
slår mig när jag skrivit klart i mitt hem. Och känner friheten i hjärtat och
snart ser solen gå upp utanför det smutsiga fönstret. Att det är nätterna som
dessa som räknas i livet. Dessa nätter man kommer tänka tillbaka på när man
dör. När man ligger där och rannsakar, vänder och vrider på allting man varit
med om.
De nätter
som innehöll något mer än alla de andra nätterna som fanns.
Got a road all laid out and trenched
And mined enough for a walking pace
It seems so different from where I’ve come
Oh Lord I’d love to see that, that place again
With its deep water, mountain range
Full of those hard living kind
Petrol stations and a copper mine
The kind of place I think I could die
Distans I inlägg: 189 kilometer
Total distans: 210 597
kilometer