Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
And dance me to the end of love
Oh let me see your beauty when the
witnesses are gone
And dance me to the end of love
På väg
till det där mötet och stirrar ut genom bussfönstret på alla skyltar som säger
samma sak. Al Hamdolilah. Med olika typer av bokstäver bildar det till slut
detta ord både fram och bak på varje fordon i den här staden. Inristat, målat
och sprayat på en plåt som passerat sitt bästa datum för länge sedan. Ett lovprisande
till den heliga guden, för att vi, resenärerna ska komma fram därför att det
ofta framstår komplikationer som gör att vi inte kommer just fram. I princip
varje dag sker det så många olyckor att ingen längre orkar eller kan räkna dom.
Ibland skrapas den slitna plåten mot en annan lika sliten plåt och det blir
inga skador men istället kommer två chaufförer ut och börjar veva sina gigantiska
knytnävar så att det till slut blir skador ändå. Eller en skenande häst som
drar en alldeles för tung vagn som sen när den inser att den måste stanna inte
kan för asfalten är för hal och en lastbil måste väja så att det faller 100-tals vattenmeloner
på gatan och människor samlar skrattande upp det generösa bytet. Oftast går det
bra med människorna i dessa olyckor för trafiken är så tät att Dakars motordrivna
fordon inte kommer upp i speciellt höga hastigheter. Men ibland händer det att
dom skadas allvarligt. En kvinna sitter med tom blick mot en stolpe, hennes
blod rinner ifrån huvudet som är liksom uppfläkt så åskådaren inte vill titta
men tittar dit ändå. Där vid stolpen där kvinnan antagligen kommer att dö för ambulansen
kommer att ta för lång tid för att den aldrig släpp fram på de trånga gatorna.
Där
står också en folksamling och tackar högre makter för att inte var deras skalle
som just fläkts upp.
Al
Hamdolilah säger de i kör med utsträckta händer.
----
Framme
vid mötet. Och det första han säger är att alla i Dakar hatar dig.
Tydligen
har staden och dess befolkning gått så hårt åt mannen i sina femtio som står i
ett par avklippta byxor med bar överkropp, att han gett upp hoppet om de båda.
Han svajar i den sena eftermiddagen när han pratar och det är lätt att blir
stressad av hans sätt då han inte riktigt hinner avsluta ett ord förrän han har
börjat på nästa. Berättelsen fullkomligt rasar ur hans mun om ett åttaårigt liv
i staden som lett till detta hat, att alla hatar honom här och att han själv
hatar staden och de som bor i den. Men trots det är han kvar, för att det är en
bra bas för att åka till andra platser. De där andra platserna som han åkt till
de senaste 23 åren i egenskap av kameraman för en av de större nyhetsbyråerna. Den
svajande mannen har förmodligen sett varenda konflikt, varje svältkatastrof och
militärkupp som utspelats på den här kontinenten sedan mitten av 80-talet. Han
är typexemplet på hur man lätt kan bli i det här yrket om man inte stannar upp.
Egofixerad, pratar med dig oavsett om du lyssnar eller inte, nervös, stissig, dricker
en öl alldeles för tidigt, dricker två, tre, tio och endast omgiven med vänner
och kollegor som är lika arbetsskadade som honom själv för de är de enda som
förstår. Halvt förstörd och likt en bägare som trots att den fylls på alltid
kräver mer. Han står där i eftermiddagen, suger på en cigarett och jag försöker
fånga hans blick.
Men likt
en boxares, vajar den undan tills någon slår ett slag i gonggongen och ronden
är till ända.
Han fortsätter
efter att ha hämtat andan, berättar om krigen, om hur de alltid utspelar sig på
de vackraste platserna på jorden. Om Kongos fantastiska grönska som sköljer
över civilisationen och har slukat den på många ställen, om hur solen går upp
och det är det vackraste stället han har sett, samtidigt som skriken i dalarna
aldrig tystnar, hur kulsmattret begravs i trädkronorna när de grövsta
kränkningarna av mänskliga rättigheter sker i skydd av djungelns grepp. Och i
Mali där vägen till Gao är så fantastisk att den borde klassas som ett
underverk, där hans tolk sprängdes sönder av en mina just när solen stod som
lägst och gav ett fantastiskt ljus som bäddade in allting i en form av
trygghet.
Jag
lämnar honom efter en stund. Promenerar ett tag innan jag sätter mig på bussen
igen. Inser att det är lättare att fördöma honom än att försöka förstå. Och
tänker på vad det här yrket egentligen gör med sina utövare. Hur jag själv
förändrats sedan jag startade med rapporteringen från Afrika 2009. Vad som har
hänt i mig. Jag har lärt mig att när döden är närvarande så känns livet än mer.
Jag har förstått att detta liv är skört och inte beror på några skyltar på en
buss som skriver ord om välsignelse eller liknande. Att det inte varken är
logiskt eller rättvist.
Förmodligen
är det de mest orättvisa som finns.
Men det
enda vi har.
I
fattiga länder syns det så tydligt. Att människan måste tro. På en gud. På en
högre makt. När livet ter sig meningslöst, svårt och är en kamp för överlevnad.
För då finns det inget annat i tillvaron att tro på. Och i de rika länderna där
vi inte längre kämpar på liv och död. Där tror vi på saken, pillret eller
idolen. För där har vi tappat tron på oss själva i den mördande konkurrensen.
Mina tankar färdas liksom den buss som är på väg att ta mig hem, mina grannar i
den kantstötta minibussen är trötta, med apatiska blickar stirrar de ut genom
fönstret och jag undrar vad som rör sig i deras fantasier.
Jag
tänker på vägen till Gao som mannen från nyhetsbyrån berättade om, som ska vara
så fantastiskt vacker. Att snart kommer jag antagligen att vara där. Kanske
göra upp en eld under bar himmel. Luta mig tillbaka och stirra på stjärnhimlen
som kommer fort. Och inse att jag genomlevt ytterligare en dag i detta kaos som
om vi inte reflekterar, slukar oss och gör oss oigenkännliga inför oss själva
utan att vi märker det.
Oavsett
var vi är.
Eller
vem du är.
Och det
som skrämmer mig mest.
Är att
denna oigenkännlighet sker så långsamt, bitvis varje dag, så att när vi
upptäcker den om vi inte är vakna, har den redan slagit rot och är svår att
bryta upp.
Och
varken då som aldrig hjälper en bön.
Inte
ens ett Al Hamdolilah
Dance me to the wedding now, dance me on and on
And dance me very tenderly and dance me very long
We're both of us beneath our love, and both of us above
And dance me to the end of love
Distans i inlägg: 5 kilometer
Total
distans: 210 604 kilometer