Follow, follow the sun
And which way the wind blows
When this day is done.
Breathe, breathe in the air.
Set your intentions.
Dream with care.
Tomorrow is a new day for
everyone,
Brand new
moon, brand new sun.
Temperaturmätaren
star på 32 grader. Det är inget egentligen konstig i den här delen av världen,
det är inte heller egentligen märkligt att klockan bara är sex på morgonen. Eller
att det några timmar senare ska det bli så varmt att inget levande väsen kommer
att höras. Flugornas vingar, fladdermössen, inte ens syrsorna kommer att låta
då de inte kommer orka få fram ett ljud. Nej, för allt som låter kommer att
tystna, inga plastpåsar kommer att fladdra till i vinden för det kommer inte
finnas någon vind. Människorna kommer att gömma sig i sina hem gjorda av lera. Getterna
kommer att samlas under de få träd som finns med sina herdar som långa och
seniga av sina eviga vandringar kommer att vara där med dom. Vakande, törstande,
i väntan på att solen ska sänka sig nedåt och att livet åter kan fortgå. Hela
existensen kommer snart att ingå ett förbund om att inte röra sig en endaste
centimeter. För alla vet att de kommer då brännas upp av solen som varken
skonar eller tar hänsyn till någon.
Det är
så det är här och alltid har varit och det är inget konstigt med det.
Det som
dock här är märkligt i denna helvetes värme är hur människor orkar kriga mot
varandra. Hur de samlar energi för att organisera de timslånga eldstrider under
den brinnande himlen som ägde rum här precis. För att ens orka lyfta ett
maskingevär, springa med en granatkastare på axeln, titta på en karta i det
bländande ljuset (där allt ändå är en öken och ser likadant ut så det spelar
ingen roll om du ser kartan ändå), känns bara i tanken olidligt. Men längs
vägarna står utbrända pickuper med påmonterade luftvärnskanoner och maskingevärs
hållare som ett bevis på människans anpassningsförmåga. För visst dödades människor
här och visst krigade dom. För när det kommer till att döda verkar människan
både mer uthållig och kraftfull än vanligt. Men inga av de dödas kroppar syns
länge till. Ingen talar om dem. Jag undrar om de fick en begravning eller om de
helt enkelt förintades efter några dagar i solen här på jordens femtonde
breddgrad norr om ekvatorn.
Nu är
det stilla här. Dödandet har förflyttats norrut. Här har livet sakta börjat
återvända. Men i byn under dagen när jag går den lilla sandiga gatan upp mellan
lerhusen är det öde. Nästan spöklikt. Om jag stannar till är det som jag kan
höra skräcken och paniken när människorna flydde hals över huvudet och många
familjer separerades då islamisterna intog byn. Men jag stannar inte. För det
är för varmt och kamerorna är brännheta och handdukarna runt dom börjar torka
upp och jag måste söka skydd innan de kollapsar. Istället går jag planlöst runt
i Konna, som är den sydligaste fronten i detta meningslösa krig.
– Det
var här vändpunkten var, säger de som var med.
Det var
hit fienden fick komma innan Frankrike bestämde sig för att gå in, då
islamisterna härifrån lovat att inta Mopti och senare marschera till landets huvudstad
Bamako utan att någon skulle kunnat stoppa dom. Det är alltid i obetydliga
städer och byar som ingen hört talas om som krigens viktigaste slag inträffar.
Så även här, för tidigare var det ingen som kände till detta Konna, några
sandiga gator, ett litet torg med enkla bord för den som har något att sälja,
en skola, men nu är Konna beryktat som platsen som satte stopp för krigets
utbredning.
I slutet
av en liten gata stannar jag slutligen. Det finns lite skugga och tankarna
kommer åter fram efter någon minut i tystnaden. Läser texten av Manu Chao i
minnet, som sjunger om Bamako och Mopti, om hur det stora äventyret ligger runt
hörnet och att det inte finns några problem.
Den
sången har förföljt mig genom åren. Som den totala symbolen för frihet. Nu står
jag mitt i dess centrum, bakom det där hörnet av Mopti och Bamako som jag
längtat till hela mitt liv. Där livet är lätt och flyter fram på en väg med
vinden i ansiktet och problemen i backspegeln. Nu, 31 år efter min födelse på
en trygg gata i medelklass radhusområde, är jag här. Pustar ut vid det
utbombade huset där borgmästaren bodde, där det luktar aska av förkolnade
bildelar och husrester och det ligger så mycket skarp ammunition på marken att
det inte är någon ide att räkna.
Jag
känner inte äventyret inom mig. För allt som finns kvar är en död stad som ännu
inte fullt har rest sig ännu.
Jag ser
ingen resa med lätt packning på ryggen.
Istället
tänker jag på framtiden och hur en ny resa tagit vid, packad med koffertar av traumatiserade
barnen, krigshärjade änkor och alla de andra som hamnat mitt i mellan våldet
och sig själva. Som ska hitta tillbaka till något hållbart som går att förlita
sig på. Ett liv av trygghet och löften som inte sprängs sönder.
Men
visst det kan också bli en annan framtid. Islamisterna kan återkomma och göra
slut på allting. När man tänker efter lite närmare.
Så är
det ett scenario som är fullt möjligt.
Ganska
troligt faktiskt.
Breathe, breathe in the air,
Cherish this moment,
Cherish this breath.
Tomorrow is a new day for
everyone,
Brand new moon, brand new sun.
So follow, follow the sun,
And which way the wind blows
When this
day is done
Distans
i inlägg: 1 592 kilometer
Total
distans: 212 196 kilometer