Oh, there's a river that winds on forever
I'm gonna see where it leads
Oh, there's a mountain that no man has mounted
I'm gonna stand on the peak
Out there's a land that time don't command
Wanna be the first to arrive
No time for ponderin' why I'm-a wanderin'
On while we’re both still alive
Till
slut kommer han. På häst och vagn. Utan lampor i en kolsvart stad. Jag står på
balkongen, skakar av hög feber, för vilken dag i ordningen vet jag inte. Det
har snart gått en månad sedan jag anlände på vingliga ben som nu är så svaga
att de knappt bär mig. Men nedanför kommer han, mannen med den sista länken som
ska fullborda lägenheten och kontoret. Äntligen, efter en kulturchock som
fullständigt knockat mig är det på väg att ske.
Jag
ska få ett hem och kommer åter att kunna arbeta igen.
Men
sällan blir det som man tänker här, där något aldrig blir klart på det sätt som
det sägs. För här förvandlas ett snart till ett senare och ett imorgon blir ett
kanske som aldrig inträffar. I detta som någon kallat Afrikas Paris förvandlas något
möjligt och till synes löjligt enkelt till något lika omöjligt som byråkratiskt
olösligt. Men samtidigt där något omöjligt kan lösa sig på de mest enkla sätt.
Så när mannen och hans medhjälpare vrålar nerifrån att den säkerhetsdörr de kommit
med, är för stor för att få in i trapphuset är det egentligen inget att reagera
över.
För
varför skulle det för en gång skull bara fungera?
Istället
börjar vi alla försöka hitta en lösning. De, där nere på vagnen, med hästen som
inte ser något. Vi: snickaren, rastafarimannen från Gambia och jag där uppe på
balkongen. Och tillsammans inser vi att dörren måste hissas upp men lika
gemensamt kommer vi fram till att vi saknar rep att hissa upp den med.
Men
räddaren visar sig ankomma några minuter senare. Denne man passerar visslandes
förbi nedanför balkongen i form av kabel-tv installatör. Han har med sig femtio
meter elkabel i sin axelväska. Och när han förstår dilemmat kastar han sig upp
för trapporna som en gummi-Tarzan till balkongen och någon minut senare hänger
75 kilo stål i änden på två tv-kablar och påbörjar sin färd uppåt.
Väl
uppe på tredje våningen är säkerhetsdörren återigen för stor och kan inte tas
in genom balkongen. Det har varit en lång dag med otaliga strapatser och mycket
ska fortfarande hända. Men det vet jag inte då, när jag ser hur de skruvar isär
halva balkongen i en lägenhet som var ny bara för några veckor sedan men nu liknar
en brottskådeplats där någon löpt amok med en dåres raseri. Jag orkar inte ens
bry mig att glaset håller på att spricka på balkongdörren när dessa otympliga
män hanterar situationen som om den vore ett videoband som bara går att spola
tillbaka. Eller att den svarta oljefärgen på säkerhetsdörren inte har torkat
och smetas ut på de vitmålade väggarna för att ingen tänker på det.
Istället
står jag där och känner hur febern har mig i sitt våld. Hur hostattackerna
tilltar och bröstkorgen vill explodera. Och inser att Sverige är avlägset och
tänker om jag klarar mig igenom det här kommer jag att vara odödlig och klara
mig överallt i världen. Lite senare är dörren på plats inne i vardagsrummet.
Den ska monteras dagen efter. Ett imorgon som blir till en vecka senare men
ändå visar sig vara snarare illa kvickt än oerhört långsamt här i detta Senegal
där jag ska bo.
Då,
när veckan har gått och dörren är på plats har jag dock ännu inte fått vatten.
Eller ström. Eller internet. För det finns inga vattenmätare tillgängliga. Och
ett el konto för en utlänning är svårare att få än att pricka in sju rätt på
lotto, två veckor i följd. Istället får någon som ”känner någon” som ”känner
någon” öppna det i sitt namn. Men det finns inga elmätare tillgängliga på fyra
månader. Liksom resten av Dakar gör återstår att koppla upp sig illegalt på elnätet.
Dock inte långvarigt då elverket genomför en kontroll dagen efter i mitt område
för första gången på sex månader och klipper mina kablar så att jag återigen är
utan ström.
Ett
steg fram, tio steg bak.
Ytterligare
två veckor passerar innan jag mutat rätt personer och slutligen får en
elmätare. Men då funkar inte internet så klart. För någon har ”glömt” att
aktivera mitt abonnemang i denna galenskapens karusell. Ny väntan i två dagar
som blir till en vecka för det blir påsk och några procent av Senegals befolkning
som inte är muslimer ska ha helgdag och eftersom det råder religionsfrihet så blir
det allmän högtid och internetkontoret är då följaktligen stängt.
Till
slut aktiveras dock kontot. Men internet fungerar fortfarande inte. En tekniker
kommer och efter en dag berättar han att det finns ett problem. Han kommer
tillbaka nästa dag och berättar att han dock inte vet vad det är för problem.
Ett
kontor känns långt borta.
Att
ta en bild, än längre bort.
Ett
liv utan feber, hosta och diarré framstår som en döende mans sista önskan.
Men
allt det där vet jag inte när jag låser lägenheten bakom mig när
säkerhetsdörren lastats in i vardagsrummet. Istället tar snickaren mig i armen då
han lovat sin exfru i Dakars andra ände att vi ska komma och hälsa på. Att
klockan börjar närma sig midnatt spelar ingen roll. Snickaren tittar med ledsna
ögon när jag säger att jag hellre dör än åker runt halva Västafrikas största
stad just då. Han berättar att i Senegal är ett löfte ett löfte. Och eftersom hans löfte även innefattat mig så
kan jag inte tacka nej trots att alla andra skitit i sina löften så här långt. Vi
kastar oss in i en odyssé av svarttaxis, bussar och demolerade minibussar innan
vi kommer till en urin-stinkande gränd utan belysning och sätter oss i ett rum fyllt
av mörker.
Exfrun
säger hej.
Jag
säger hej.
Snickaren
suckar.
Fem
minuter senare stormar vi därifrån då situationen utvecklats till ett gräl
mellan snickaren och exfrun över något jag inte förstår. Så vi åker tillbaka
via samma svarttaxis och fallfärdiga plåtruckel som gud glömt.
Genom kaoset, via dårskapen för att anlända till undergången.
Då,
när tillräckligt många timmar har gått kommer jag till mina vänner och är så utmattad
att jag nästan börjar gråta. Kvinnan i huset undrar om jag kan vänta tills dottern
kommer hem från en fest då hon inte har någon nyckel.
Kan
jag sitta vaken och öppna dörren då hon kommer hem?
Absolut
svarar jag för att jag är gäst och inte kan tacka nej trots att fysikens lagar
gör det omöjligt för mig att tacka ja. Jag sitter i soffan med rödsprängda
ögon, med 40 graders feber och lär mig en ny definition av trötthet. Jag inser
att detta är första gången jag är ensam i tystnad på nästan en månad. Och får några
ögonblick till att leta efter mig själv men förstår att jag inte kommer hitta
något då jag lämnat den här kroppen för att härda ut. Sen nickar jag till,
vaknar igen och stirrar in i väggen tills solen nästan är uppe då dottern kommer
tillbaka.
Då
är en dag till ända som startade 20 timmar tidigare. I jakt på en madrass och
ett skrivbord som senare inhandlades och fick bäras hem på motorvägen, stoppas
på en hästtransport och baxas in i en taxi. Där jag tryckte in bordet i rent
raseri så det rev upp halva taxitaket och ett mäkta gräl följdes mellan mig och
chauffören innan slutligen allt stuvades in i lägenheten och problemet med
säkerhetsdörren började.
Men
tillslut. Efter fem veckor i Dakar händer det. Jag flyttar. För internet
fungerar äntligen. När Dakars alla tekniker har kommit på besök upptäcker en
praktikant att det är fel stavning på mitt kontrakt jämfört med vad som står i
systemet. Ett b har blivit ett d och låtit internet vänta på sig.
Men
vad spelar det för roll när jag bär dit min packning i skydd av mörkret. När
jag packar upp min bildskärm som överlevt efter att ha legat ouppackad för jag
haft ångest över att den ska ha gått sönder under flygresan. Vad spelar alla
dagar av väntan för roll när jag installerar mitt kontor som kommer bli det
bästa i Västafrika. När jag trycker i mig antibiotika för att bota
bihåleinflammation, bröstinfektion och döda masken som bosatt sig i min mage. Och
köper ett kilo chips. Glass, och andas in, och andas ut. Då jag lägger mig på
madrassen, tänker på varför jag flyttat och hälsar på mig själv igen efter en
månads frånvaro. Då när jag känner att jag behöver vila i ett år och ler för
mig själv när jag förstår:
Jag
är en människa igen.
Fotograf
med bas i Afrikas västligaste stad.
Att
det som inte dödar härdar.
Och
att det här finns två val:
1. Att
förlåta för att överleva.
2. Eller
stå fast vid sin egen logik och låta vredesmodet sluka än tills man dras ner
under ytan.
I was a-ready to die for you, baby
Doesn't mean I'm ready to stay
What good is livin' a life you've been given
If all you do is stand in one place
I'm on a river that winds on forever
Follow 'til I get where I'm goin'
Maybe I'm headin' to die but I'm still gonna try
I guess I'm goin' alone
Distans i inlägg: 33 kilometer
Total
distans: 210 408 kilometer