If I'm running out of time,
then I'm running out of time
There's nothing you can do, to
try to pull me through
Could tie me down with twine,
give me back what's mine
I wouldn't want you to, try to
pull me through
You'll find me in the morning,
hidden within the rose
Down beneath the great lake,
up where the jackdaw crows
My grandfather did ask me, do
you know what you have done
There will be bones in the
waters
I found them when you were
young
Planet
landar för sista gången.
Först
har det lyft från Landvetter och minusgraderna där mamma försöker dölja tårar
när hon vinkar med sammanpressade käkben. I transithallens sista skälvande andetag
vinkar jag tillbaka innan en barsk kvinna vid säkerhetskontrollen skiljer oss
åt.
Mig och
mamma.
Mamma
och mig.
Jag lägger
mina grejer som så många gånger förut på det kalla rullbandet. Håller i byxorna
som vill åka ner trots att jag denna gång försökt äta upp mig innan avfärd. Går
igenom metalldetektorn och försöker tänka att de inte är annorlunda denna gång.
Att det är precis som alla andra reportageresor. Men precis som mammas, är mina
käkben tätt sammanpressade och innerst inne vet jag att denna gång inte är som
de andra.
Musklerna
i ansiktet spänner sig febrilt men trycket lättar efter några timmar då jag åter
lyfter. Från Istanbul och nu lämnar den europeiska kontinenten bakom mig. Stirrar
ut genom fönstret och ser Bosporenbron likt en leksak nere i den sena kvällssolen.
Jag slappnar av och tankarna far fram och tillbaka men fastnar på när jag åkte
till Nairobi för några år sedan för att göra praktik under sex månader. Hur jag
då mellanlandade i Kairo mitt i natten och en man skrattade barskt åt mig och
satsade sina pengar på att jag skulle bli rånad både en och två gånger på mina
kameror under det kommande halvåret. Jag minns skräcken jag kände i ett nedsläckt
Egypten, ensamheten, för första gången på väg till Afrika, hur jag satt undrandes
och frågandes vad i helvete det var jag hade gett mig in på. Och mannen skulle visa sig få rätt, jag blev
rånad och det brutalt med en K-pist-mynning mot pannan. Men idag inser jag att
det ögonblicket i Kairo, var att av mina stora vägskäl i livet. Där allting
fick sin början men likväl kunde tagit
slut, där jag kunde valt att vända om för att det var bekvämare istället för att
fortsätta trots att det kändes som den svåraste saken i världen just då.
Och att
det valet där i den övergivna egyptiska natten har lett mig till denna resa som
på många sätt är lik den till Nairobi men ändå så oerhört annorlunda.
Vi
lyfter en sista gång. Nu efter att gått ner på den afrikanska kontinenten. I
den islamistiska republiken Mauretanien. Ett ökenland som trots att det har
problem med nästan allt drivit igenom en lag som förbjuder plastpåsar och
kommer att vara min närmsta granne framöver. Där, på en beckmörk landningsbana i
den ljumma natten står vår Boeing i väntan på nya passagerare som med lättade
ansikten stiger på det plan vi snart ska av från men som ska ta de nypåstigna till
Istanbul. Ansikten som bär på den där sköna känslan då spänningen lägger sig och man nu
snart åter är i tryggheten i Europa efter en tid i osäkerhet och ibland ren och
skär livsfara i tvivelaktiga länder.
Det är
då det slår mig.
Att jag
inte som normalt, kommer borda ett flygplan på en gudsförgäten landningsbana
och åka tillbaka till det jag känner efter två veckor. En lite lätt panik
kommer i bröstet. Sköljer ner i strupen. Polletten faller ner och det är nu det
går upp för mig att jag är mitt upp i den stora flytten som jag fram tills nu
gjort så liten. Där jag förminskat känslan av hur det kommer att kännas att
stega ut på landningsbanan ensam, valt att ignorera vetskapen om hur det kommer
att bli med den första tidens stöld av identiteten för att den inte kan sättas
i något socialt sammanhang. Och framför allt, där jag inte brytt mig att jag knappt
pratar språket i det land som jag är på väg till.
Men planet
landar ändå en sista gång och skiter fullständigt i känslorna inom mig. Slår
ner i landningsbanan med en lätt duns. Och plötsligt. Jag är i Dakar igen. Lätt
mörbultad efter 18 timmar på resande fot och klockan är mitt i natten och jag
har i en stor väska packat ner mina ägodelar och i en kartong mitt kontor.
Detta plus min kameraväska och en kasse med 12 kilo böcker får mitt liv att
rymmas i 50 kg som lika mörbultat som jag kommer på rullbandet. Läggs på
ytterligare en bagagevagn innan det uppsnappas av en påpasslig tull vakt som
vill lägga beslag på hela skiten.
Tankarna
trängs åt sidan och det är nu allt kan gå åt helvete när min utrustning
konfiskeras på grund av att något som inte behövs ”saknas” eller något saknas
som ”behövs” för att någon har fått för sig det.
Pulsen
dunkar men några a fraser senare och några dollar fattigare står vi, mitt liv
och jag ute i en stjärnklar natt och stirrar ut i det bisarra kaos som äger rum
trots att klockan är långt efter midnatt. I en stad som aldrig sover. I en metropol
som är ett samhälle i sig själv. I det som ska bli mitt nya hem. Här, där det
är lättare att bli galen än klok.
Snart
ser jag ett bekant ansikte. Min vän kommer med sömndruckna ögon. Vi lastar över
bagaget i en halvtrasig Peugot-taxi och skingrar de män som omringar bilen och
vill ha betalt för att ha gjort ingenting. Någonstans känner jag när vi
lämnar dessa män bakom oss och den svala nattvinden börjar fläkta. Att det är
så här det är att bryta upp.
Inte
speciellt svårt när man väl bestämt sig men som en känslomässig berg och
dalbana som tar flera veckor eller till och med månader att lugna ner sig. Likt
tiden som barn där en dag innehåller tusentals nya ögonblick och där varje ögonblick
innefattar åtskilligt fler känslostämningar och tankar som då när man är liten
handlade om mat, leksaker och upplevelser men som när man blivit större handlar
om livet, existensen och allt det andra.
Som är
lätt att inte reflektera över när tillvaron tas för given.
And if I'm gonna find a way,
then I'm gonna find a way
To give it back to you, to try
to see it through
My wish is in the well, my
heart began to swell
My breath became so slow, and
the world it seemed to grow
You'll find me in the morning,
hidden within the rose
Down beneath the great lake,
up where the jackdaw crows
My grandfather did ask me, do
you know what you have done
There will be bones in the
waters
I found them when you were
young
Distans i inlägg: 7544 kilometer
Total distans: 210 375 kilometer