Give me to the road, upon
the heart that I had sold.
Warm my heavy hands, my
heavy hands for you to hold.
There's a devil at your
door,
and he grows, he grows,
So I've been told he had a
heart of gold
And it grows, it grows like
a storm.
Now the low lakes have
frozen.
Away from home I'll go
When the first snow has
fallen.
Away
I'll go.
Dörren går igen. Namnskylten som skulle sättas bakom glas,
sitter fortfarande uppsatt med tejp och pappret har börjat gulna och vika sig i
kanterna. Men våra fyra namn är fortfarande intakta. Trots att vi gått igenom
mycket sedan vi först kom hit.
Här har jag jobbat i två år. Här har jag bott i ett år.
Kontoret i Hägersten som varit den enda fasta punkten i livet sedan jag kom hit.
Dit jag flyttade för att slippa jobba ensam men som efter en tid blev öde och
kallt. Då två av oss blev fängslade, den tredje gravid och den fjärde blev kvar
i lokalen som lovade så mycket. Där satt jag och vägrade att ge upp och kasta
in handduken och försökte i mitt huvud driva kampen mot det fria ordet vidare.
Som en protest härdade jag ut under vinteråret när temperaturen knappt orkade
över 13 grader och fläkten brummade utan att egentligen ha en chans mot kylan.
Utan en tanke att ge upp verksamheten bara för två av oss fängslats av en regim
som försöker med alla medel tysta den som skriker fel ord eller öppnar munnen
överhuvudtaget.
Ni tog mina vänner men ni kan fan inte ta vårt kontor.
Det blev som ett mantra. Som jag upprepade under gråa
dagar då det kändes oerhört tungt att ens existera
Det skulle bli tyngre.
Det kom ett självmord i mellan mig, min relation och de
dagliga sysselsättningarna. Så ja flyttade in i lokalen. Hatade den samtidigt som den stod för stillhet i en värld av ständig rörelse. Jag låg i bäddsoffan med
mössa och vantar och försökte få någon klarhet i mitt liv utan att lyckas. Jag
funderade på begreppet rättvist och insåg att det finns ingen rättvisa.
Utan att det gäller att leva. Fullt.
Som att det inte finns en morgondag.
Kontoret, det blev något annat än bara en arbetsplats med
fuktskadade väggar. Det kom att innefatta så mycket känslor för oss som var där.
Liv. Död. Hopp. Förtvivlan. Och allt där i mellan.
Sen när tiden blev mogen återförenades vi. Ensamheten
byttes ut mot gemenskapen igen. Mot glädjen. Vi pratade om att ha en
kontorsfest. Men det blev aldrig av som så mycket annat som inte gällde jobb på
det där kontoret där allt var halvfärdigt, trasigt eller provisoriskt. Istället
blev allt som vanligt på någon dag.
Vi tog vid där vi slutade.
Med samma mål att berätta människors historier från
världens skuggsidor.
Med en formbar tanke att förändra.
Med ambitionen att få lite fler att få upp ögonen för
lite mer.
Och vi fortsätter.
Men nu när dörren går igen är vi alla på väg att bryta
upp. Men med samma drivkraft och motivation som hållit oss intakta under vår
tid tillsammans. På söndag åker jag till Dakar. För att vara stationerad där
under en längre period. Jag vet inte när jag kommer tillbaka. Men jag vet att
jag kommer att tänka tillbaka på den lilla källarlokalen i Hägersten med
blandade känslor.
Kontoret, det blev något annat än bara en arbetsplats med
fuktskadade väggar. Det kom att innefatta så mycket känslor för oss som var
där. Liv. Död. Hopp. Förtvivlan.
Och inte att förglömma.
Jävligt bra journalistik.
Give me to the ground; I
followed fires to walk the sun.
Cold upon the mountain to
which I'm bound, to which I'm bound.
I'll meet you by the mill,
You're heart winds still.
Sparrow swung down and he
took shape and form
And
it grows, grows like a storm.
Now the low lakes have
frozen.
Away from home I'll go
When the first snow has
fallen.
Away
I'll go.
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 202 831 kilometer