I am alone, so don't speak
I find war, and I find peace
I find no heat, no love in me
And I am low and unwell
This is love, this is hell
This sweet plague that follows me
And my body's weak
Feel my heart giving up on me
I'm worried it might just be
And my body's weak
Feel my lungs giving up on me
I'm worried it might just be
Something my soul needs
Ett
nytt år passerar och jag sitter begraven framför datorn med de sista sekunderna
av förberedelser innan jag åter äntligen är på väg igen. Efter tre månader av
planering. Av förbannelser, blod svett och tårar så bär det åter till krigets
hemvist. Jag har för längesedan slutat frågat mig själv vad det är för fel på
mig som lägger ner alla min energi på att åka till platser ingen annan vill åka
till, eller de flesta med normal världsbild, gör allt för att åka ifrån. Jag
undrar inte längre varför jag bara inte kan ha lite trevligt i livet och slippa
ensamhetens timmar genom nätter där en tanke växer till en teori om att brotta
ner världen som senare blir en verklighet där det inte finns något slut förrän
jag antingen har vunnit eller blivit överkörd. Svaret är lika ofrånkomligt som
tydligt. Jag är den jag är. Varken mer eller mindre. Oavsett om jag gillar det
eller inte.
Och
nu som flera gånger tidigare under resor till svartlistade länder infinner sig
en psykisk stress. Ett moment som gnager inombords. Äter, river och skavar där
inne. Där jag under förberedelserna glömmer bort att jag är fotograf och
istället känner mig som den evige mail-mannen som mailar till förbannelse och
planerar så till den minsta detalj att ordet spontanitet framstår lika avlägset
som ett andetag för ett hjärta som slutat slå.
Jemen,
landet som världen har vänt ryggen. Där 22 miljoner människor lever under
knappa förhållanden. Där 11 miljoner svälter och svälter ihjäl om inte något
förändras. Jemen, ett land där rikedomarna ägs av några få familjer som lever i
flotta komplex i huvudstaden med sommarhus på Seychellerna och med kreditkort
till glansiga köpcentrum i Dubai och Doha. Det är där jag kommer landa på lördag.
På Sanaas slitna flygplats och andas in den disiga luften som blandas med
flygplansbränsle och krutrök.
Efter
tre månader har Jemen blivit som en kvinna jag älskar att hata. Som ett
äktenskap där, när ökensanden blåser in i ansiktet på ett flak i en
militärkonvoj på väg mot tältläger vid Adenvikens kust, då jag älskar varje
sekund av det. Men sen när nätterna kommer då jag brottar ner mig själv och
mina tankar och blir en desperat och oerhört liten människa. Då känns resan som
något som jag borde lämnat till någon annan. Men likt äktenskapet om jag en dag
går in i det, tror jag på denna resa. Hela vägen. Även om den håller på att äta
upp mig nu när jag inte får stå med kamerorna riktade mot en människa i en by
som gud har glömt. Trots att jag vaknar på nätterna med mardrömmar och tvingas
dricka vatten och tända lampan innan jag åter kan somna om igen.
Jag
går runt och bär på feber i kroppen dessa dagar. Som ett tecken på att det är
dags. Som att kroppen tömmer ut bakterier för att jag inte ska bli sjuk på
plats. Och rädslan som ligger som en kärlekskänsla som blandas med pirr som vid
en förälskelse. Den som är så förbannat viktigt när jag bevittnar en soluppgång
i en dalgång bland bergen där det är brist på allt förutom vapen någonstans i
norra delarna av detta Jemen om två veckor. Då, där det gäller att vara vaken,
alert och uppsnappa varje signal på fara innan den händer så att jag redan är
långt borta när den väl inträffar.
Många
människor säger att man inte ska göra saker som man är rädd för. Det är fel. Så
länge det känns rätt och man vet att förberedelserna är gjorda så är det ok att
vara rädd. Kanske är det en nödvändighet. För att uppmärksamma med alla sinnen.
Använda den, rädsla på ett kreativt sätt. Lukta till sig faran, känna närvaron
av livet och människorna runt om. Utan att bli förlamad. Utan att låta den förtära.
Bara låta den finnas där. Återigen, varken mer eller mindre.
Jag
vet att natten innan avfärd, på torsdag kommer lugnet som det brukar.
Ögonblicket då man träffat vattenytan i en film och filmen spelas i slowmotion under
tystnad när huvudpersonen befinner sig mitt i det andetag som ska ta denne upp
till ytan. Då, när allt är stilla. När förberedelsernas tid är förbi och går
vidare mot något annat. Där kommer jag få ro inuti. Sluta fred med mig själv.
Och
veta att när jag tar på mig kepsen någon dag senare, låter skjortkragen klibba
i nacken och känner tyngden från mina två kameror på axlarna att jag kommer
vara den lyckligaste människan i världen.
Och
förmodligen även den mest tacksamma som får vara vittne till de sekunder av
historia som bildar alla dessa livstider av evighet som kallas våra liv…
And I see a war on the screen,
And it is cruel and unclean
But I still worry more about you
And I am rude and unkind
Have no thought, and have no time
Have no eyes, so no point of view
And my body's weak,
I feel my heart giving up on me,
I'm worried it might just be
My body's weak,
Feel my lungs giving up on me
I'm worried it might just be
Something my soul needs
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 190 737 kilometer