They say everything can be replaced
But every distance is not near
So I remember every face
Of every man that put me here
They say every man needs protection
They say that every man must fall
Yet I swear I see my reflection
Some place so high above this wall
Hennes förtvivlande ögon stirrar med vädjan
mot mannen bakom det tjocka glaset. Hon gråter och männen i rummet tittar
skärrade ner i marken. Eftermiddagen är på väg mot kväll och kvinnan som nekats
visum går en mörk natt till mötes. Utan möjlighet att besöka sin sjuka mamma.
Utan möjlighet att ringa och klaga till någon ombudsman eller instans.
Ambassadören kommer fram till andra sidan av det tjocka glas som skiljer oss
vanliga dödliga från de odödliga omutbara tjänstemän som har världen i sin
hand. Han slår ut med händerna och säger att han inte kan göra något och
förkunnar att bara gud kan ge henne visumet som hon så hett eftertraktar.
Två månader har förflutit nu. Av kaos, ångest
och brutna löften. Två veckor har passerat sedan den egentliga avfärden var
planerad, bokad och spikad. Så nu står vi där utan att lämna något åt slumpen, åker billigt flyg genom ett snöigt Europa, tar tåget från
Amsterdam till Haag och har väntat på ambassaden i tio timmar. Men den där
guden som de alla pratar om verkar skita i visumansökningar från förtvivlade
människor. Han verkar skita i det mesta överhuvudtaget i det här landet. Så
trots att vi åkt nästan 130 mil för att undvika att bli nekade tar det 20
sekunder för en av tjänstemännen att neka oss. De övriga 9 timmarna,59
minuterna och 40 sekunderna är en tid av ångest och väntan utan att riktigt
veta vad det är vi väntar på, då vi har alla dokument och tillstånd med oss plus
lite till.
När tillräckligt många människor på olika
platser i världen, med olika titlar men med samma motiv (att neka oss) har
blivit inblandade och skyllt på varandra återstår ingenting att göra. Det är så
det är i diktaturen. Att alla ler och skyller på någon annan så att du själv
står där utan någon att anklaga. Sedan när du börjar hata, för att lugna dig, säger
någon att kanske imorgon. Kanske om du
fixar ett till papper. Kanske om. Kanske när.
Kanske Inshallah.
Kanske om guden vill.
Allt för att undvika diktaturen kollapsar. Och de är smarta. De vet.
Att hoppet är det sista som överger oss.
Min röst studsar mot det tjocka pansarglaset
när jag ropar mot ambassadören, pekar på honom och skvätter saliv på det tjocka glaset, men förmodligen
varken ser eller hör han mig då han skyndar förbi med sin tax-free påse och
sina livvakter. Tjänstemannen bakom glaset säger att vi ska komma tillbaka
dagen efter med mer intyg, från Washington, från mellan-östern, från månen. För
att vi ska inse att det inte går. För att vi ska ge upp. Åka hem till Sverige
och aldrig någon jävlaste någonsin komma tillbaka.
Vi åker till Amsterdam igen med tåget. Ringer
Washington, ringer alla vi kan komma på, ringer tjänstemannen på ambassaden
upprepade gånger, några minuter innan midnatt sista gången, smsar sönder
fingrarna klockan sju på morgonen till samma tjänsteman och meddelar att vi
snart står utanför ambassadens entré. Efter att vi satt oss på samma tåg
tillbaka till Haag stegar vi in. Igen.
Andra ronden.
Denna gång med ett leende på läpparna och en
ny taktik. Vi talar vänligt, småskrattar i rätt ögonblick, lyssnar uppmärksamt med perfekt tijming, smeker dom medhårs så att våra
tungor är brunare än en solbränna efter två veckor i Thailand. Och den
förtvivlade kvinnan är där, igen. Hon tittar med rödsprängda ögon efter en
söndergråten natt. Hon kommer inte att få något visum. Ingen av människorna på
ambassaden kommer att få något visum.
Förutom vi.
Då efter två dagar där vi spelat ut varenda
kort vi har i leken får vi till slut ett möte med ambassadören som svär på
Allah hit och Allah dit att han gjort allt han kan men att det är stora
problem. Vi ler. Säger inte så mycket förutom att hans kontor är lite trist med
kala väggar och skulle må bra av lite tavlor eller bilder. Men vi vet att vi
kommer få vad vi vill. Men att vi är tvungna att sitta under två timmar i det
inrökta kontoret och lyssna på alla ursäkter. För han vet, att vi aldrig kommer
att lämna byggnaden utan visum, han vet att vi kommer komma tillbaka dag efter
dag till han antingen blir galen, dör av ålderdom eller säger upp sig i ren
protest.
Och plötsligt händer det. Han tinar upp.
Berättar om alla sina problem. Skrattar och skämtar. Ger oss sina visitkort med
fina stämplar och säger att vi ska ringa honom om vi får problem i hans land.
Om vi blir kidnappade. Om någon jävlas med oss. Om regimen beslutar att hata
oss och slänga in oss i ett bortglömt källarhål. Mr Mohammed. Stålmannen i ett
inrökt och kalt kontor har tagit oss under sina vingar.
Två timmar senare går vi ut i den holländska vintern.
Blir avslängda från tåget i någon liten byhåla då vi köpt fel tågbiljett innan
vi hamnar i Amsterdams nöjeskvarter i atomkyla och isande vind. Kvinnor ålar
sig i skyltfönster och kvällen är ännu ung. Jag stirrar på mitt pass och ser
stämpeln. Sedan tittar jag på förfallet runt om mig.
Den vita snön lägger sig och för några ögonblick
målas oskulden åter…
He is standing next to me in this lonely crowd
A man who swears he's not to blame
All day long I hear his voice shouting so loud
Crying out he has been framed
I see my light come shining
From the west unto the east
Any day now, any way now
I shall be released
Distans i inlägg: 2452 kilometer
Total distans: 190 737 kilometer