And I’m so dammed scared of dying
without you
But I’ve come prepared with tales
from life in a funeral suit
So don’t lie
Don’t lie
Don’t lie to tell me I’m fixing to
die
And don’t tell me
How smiling and pretending won’t
show to the crowd
And I’ll go without punish myself
and not knowing about
This lie
This lie
This lie that we fixing to die
Jag
hade tänkt lägga in de texter jag skrivit under resan i Jemen. Om detaljer jag
tänkte på då. Men nu när jag landat i Sverige känner jag mig tom. Stirrar in i
den öppna elden som sprakar. Känner godstågen vibrationer utanför i ett kallt
vinterlandskap. Sitter uppe i natten och låter intrycken sjunka in. Känner hur
de kryper fram från de vrår där jag lagt dem för att de inte ska krossa mig.
Jag
tänker på Ghozlan, en liten pojke som ligger på en brits och är två år men
väger fyra kilo och har flugor i ansiktet. Hur han ligger där och stirrar med
uppspärrade ögon på mig, men redan är på väg att driva bort och ser något annat
än min gestalt. När jag lägger min hand på hans lilla arm som är ungefär lika
tjock som min tumme, där huden ligger i valkar för att den så fruktansvärt
mycket vill växa och gör så för att det är livets uppgift, men hur den arma
kroppen, musklerna och cellerna inte får näring och inte följer med så att när
min hand smeker den kalla och livlösa armen veckar sig huden för att den är två
årgångar för stor för Ghozlans utarmade kropp.
Jag
förstår inte hur det i samma by sitter pojkar som är åtta år äldre än Ghozlan
med laddade Kalasjnikovs. Pojkar som helst vill gå skolan och leka krig med
pinnar istället för att vara fotsoldater i detta eviga vendettors land. Bredvid
dem sitter deras lillebröder och fingrar på mynningarna till dessa vapen för
att det är den enda leksak som finns till hands. Jag tänker på dessa vapen och
dess kalla stål som blir så varmt att det framkallar brännskador om en hand tar
på mynningen under häftig eldstrid. Dessa unga vapenbärare som inte kan läsa
eller skriva och som egentligen ska göra läxor och springa barfota på ängar och
låtsas var sin egen hjälte på en fotbolls plan eller en musikscen, men istället
sitter på en mur i en bortglömd och isolerad dalgång i ett kollapsat land. De sitter
där och håller utkik efter fienden från nästa by, och kommer att lyfta sina
vapen som väger mer än lille Ghozlan, och sikta mot andra pojkar som är lika
unga och sedan skjuta och hoppas på att livet inte ska ta slut innan det
egentligen har börjat.
Jag
förstår inte hur ett land som bär på så mycket hat även kan bära på så mycket värme.
Vara fyllt med så mycket omtänksamhet samtidigt som dödandet är en medfödd
reflex. Jag har svårt att ta in att jag under två veckor fått använda ett annat
namn än det jag döptes till. För att det har judiskt ursprung och i Jemen är
fel namn skäl att likvideras. Att jag skakat hand med dessa beväpnade rebeller
som vill förinta allt som USA, Israel och judarna står för. Hur de har skrattat med mig, hur vi burit på
samma leenden och behov, beväpnade, de med vapen och jag med kameror. Hur vi
sida vid sida har färdats genom bergen och passerat vägspärrar, söndersprängda
bergstoppar och ett vandrande folkslag som tar till vägen för att hungern
fördrivit dem från deras hem. Hur vi suttit som bröder, accepterat varandra, sett
oss som de människor vi är. Hur livrädd har jag inte varit för att någon av
dessa män skulle vilja kolla mitt pass. Och nästa sekund förvandlas till mina
bödlar. Hur många gånger har jag inte föreställt mig deras leenden stelna,
visualiserat hur deras vapen lyfts från deras axlar, laddats och siktats mot
mig.
För att
mitt namn är fiendens.
Trots
att jag är deras vän.
Nu kraschar
jag in i Sverige där vi människor föds och lever med möjligheten att välja. Där
jag suttit och stirrat in i elden under nattens tysta timmar kan jag inte
greppa hur människor kan behandlas av andra människor. Hur de kan säljas till
högstbjudande, användas som handelsvaror, leksaker, eller instrument av
handelsmän i blod. Hur hundra tusentals afrikanska flyktingar kidnappas när de
når Jemens vackra stränder och blir dyster statistik som utmattade säljs som
slavar och prostituerade tills de antingen köpt sig fria eller betalat med sina
liv.
Jag
förstår inte hur ett land med 22 miljoner människor har över 60 miljoner
automatvapen trots att många inte har råd att köpa mat. Eller kvinnor som
berättar om hur de blivit drogade för att de inte ville ha sex med sin man
under bröllopsnatten då när de inte ens var tonåringar. Och idag, många år
senare skrattar åt det och ser det som en normal procedur som de själva
påtvingar sina egna döttrar.
Här i
ett samhälle där offer blir förövare som föder nya offer i en spiral som
våldsamt leder neråt för att slutligen upphöra i ett helvete, likadant som det
som beskrivs i bibeln, men oerhört mycket verkligare.
Jag kan
inte sluta tänka på de två tvillingarna som låg på en brits i en sjukstuga ute
i den syd-jemenitiska öknen. Hur de under sina första timmar i livet legat
orörliga och inte kunnat amma. Hur deras bröstkorgar förtvivlat kämpat för att
få luft men inte lyckats då något var i vägen och allt som hördes var små
rosslingar som aldrig skulle räcka för ett helt liv. Hur jag och min kollega
försökte få läkaren på sjukstuga att göra något, men att han berättade att utan
verktyg kunde deras liv inte räddas. Hur vi tillsammans försökte ringa kliniker
i 20 mil bort för att få någon att ta emot de två tvillingarna. Men att ingen
kunde eller ville ta emot dem. Och att det därför inte hjälpte att vi lyckades få tag i en bil och
någon som kunde köra dem 20 mil eller längre om vi bara visste vart. Sen blev klockan för mycket, och slog för många slag så att vägen blev ofarbar och
full av beväpnade milismän. Så slaget förlorades.
Jag minns
hur jag då tittade upp mot den stjärnklara ökenhimlen och kände mig värnlös, så
fruktansvärt liten där mitt i detta sandiga helvete, och tänkte att dessa två
små nyfödda tvillingar pojkar antagligen inte skulle klara natten, inte för att
någon enskild individ hade något emot dem, inte för någon ville att de skulle
dö, men att i ett land där det utkämpas ett allas krig mot alla på flykt från
döden måste någon betala priset för de som klarar sig undan med livet i behåll.
Nu har ljuset
kommit och bakom molnen har solen gått upp. Brasan glöder fortfarande och det
är fyra dagar sedan jag träffade Gholzan en sista gång. Vi tog med honom och hans
mamma i bilen, från dalen till en klinik tre timmar bort. Innan läkaren tog
honom tvingade jag mig att titta på honom, hålla kvar blicken länge och
memorera hans ansikte. Hans vackra
ansiktsdrag, hans dimmiga blick och små små händer. För läkarens dom var lika
hård som hänsynslös.
Gholzans
undernäring hade gått för långt och han skulle inte överleva.
Men jag
kommer bära med mig honom.
Låta
han leva i mig och hålla lågan inom tänd.
Tills
min tid inte längre finns kvar…
I will be like this until the long
sleep appears
And I wont give in until dead in the
eyes
I will see the dark things you all
try to hide
I wont be the dammed bit fucking surprised
I wont be the dammed bit fucking surprised
So lets not lie
Lets not lie
Lets not lie
That we are fixing to die
Distans
i inlägg: 12094 kilometer
Total
distans: 202 831 kilometer