I
want to walk beside you
But
the wind's too heavy
Now
I'm trying to find you
And
the road is long
I'm
on a dried up river
Beside
a broke down levee
I've
got nothing to give you
But
a lonesome song
Solen har ännu inte gått upp denna morgon i
november. Jag cyklar upp för Västerbron och ser hur morgontrötta människor
stirrar ut från sina bussfönster. Det har gått några veckor sedan jag passerade
här och under tiden har tillräckligt många papper skickats fram och tillbaka
för galenskapen att komma smygande, oändliga samtal till ambassader i både USA
och Europa har stafettaverkats och mailkonversationer på flera kilometer mellan
mig, min kollega och otaliga hjälporganisationer utväxlats under dygnets alla
timmar.
Då när jag var här sist, den sena kvällen som
var på väg mot natt var jag lycklig. Levde i ett rus. På höga moln. Då var vi
på väg. Vi hade fått information att vi skulle släppas in. Vi var på väg mot
något viktigt. Sen den kvällen hade jag sällskap. Även vi var på väg. Mot något
helt annat men lika viktigt och lika rent. Nu denna morgon när solen står
beredd att lyfta men ännu inte är redo bakom de tunga molnen är jag ensam.
Cykeln är lerig, byxorna smutsiga och påsarna under ögonen är enorma. Jag
luktar en svag doft av gammalt vin och känner hur pulsen rusar i bröstet.
Ångesten pumpar ut i form av små svettdroppar och krampaktiga andetag.
Jag är inte på väg denna morgon. Någonstans.
Jag cyklar i cirklar för att låta tyngden i bröstet bearbetas för att inte
spränga sönder hela skiten.
Men jag stannar till för några ögonblick och
blickar ut över staden som blivit min men som jag aldrig omfamnat som något
bestående, det är här jag bor tänker jag där jag står på toppen av bron och
blickar ut över byggnader som sminkats i det speciella blåa ljus som bara finns
här uppe på norra halvklotet. Nu, några veckor efter det att jag var här sist
har visumansökningen inte gått igenom som tidigare utlovats. Alla dygnets
timmar av oändligt kämpande slås sönder i en handvändning. I ett nytt utlovande
om att viseringen kommer att gå igenom när ”bara” ytterligare ett dokument stämplats.
Till dess är jag kvar, med min cykel, min ryggsäck och lamporna på styret som
blinkar likt små stroboskop i denna helvetes vinterdvala.
Mentalt är jag redan borta. Och har precis
lämnat något bakom mig som jag fäst mig vid. Jag stirrar ner i det stilla
vattnet. Segelbåtarna är upptagna sedan länge vid kajerna. Solbadarna sitter
undangömda i sina vrår. Och jag vet att jag kommer att sakna just dessa gryningsräder.
Där allt är grått. Där allt känns meningslöst och jag vill stoppa ner huvudet i
sanden tills världen börjar snurra åt ett annat håll.
För de är då människan lever som mest
egentligen. När det känns som mest och det inte går att ducka.
Jag dröjer mig kvar i stadens mellanrum där
en plats för några veckor sedan framkallade de bästa känslorna en människa kan
uppleva, kärlek inbäddad i ett vackert leende, två händer som håller varandra i
skydd av tjocka vantar och fyra ben som går i takt på väg emot något i hällregn
utan att det spelar någon jävlaste roll i världen. Jag dröjer mig kvar i denna
konstpaus.
Stannar till. Andas. Sveper med blicken som då
för några veckor sedan. Överlever ytterligare en minut och kämpar än hårdare
för att härda ut.
Existerar lite mer. Om än mycket svartare än
sist. Men fortfarande lika ärligt.
Och fortfarande lika levande…
Old
train keeps rolling
Nowhere
bound
I
hear the whistle blowing
Such
a lonely sound
Now
it's come a long way
And
my heart feels older
And
I feel that shiver
Running
down my spine
Distans i inlägg: 16
kilometer
Total distans: 188 285
kilometer