Can you hear
me?
It’s no need
for words now
So we sit in
silence
You looked me
in the eye directly
The state of madness, is where I find myself
Freedom is helpless, cos I’m captured within
myself
I enter the dark, approach the silence,
I have given and so I am empty
Can’t keep the tears from my eyes
This city and
its sunset is over me
This city and
its sunset is over me
Planet
tar mark. Luften utanför är disig, inbäddad i ett diffuserat ljus av öken. Går
in i terminalbyggnaden som är så luftkonditionerad att huden knottrar sig. På
väg hem från Seychellerna där jobbet innebar långa vandringar i bergen och på
stränderna samtalandes med fiskare, läkare, dykare, forskare,
behandlingsassistenter och alla där i mellan. Inne i Dohas terminalbyggnad
finns inga fiskare men det står vitklädda män i grupper med kvinnor i följe
sittandes klädda i svart. Dessa människor inbäddade i ett hav av reklamskyltar
för parfymer, sportbilar och atomklockor som aldrig någonsin kommer att visa
fel tid.
De
befinner sig där det händer. I en stad som växer fram i en rasande fart, med
gästarbetare från Bangladesh och Pakistan som jobbar dygnet runt för att den
ska få den utsmyckning som passar de penningstarka investerarna. De som
vallfärdar hit från hela världen för att få en del av kakan.
Jag vet
att några stenkast från denna jättestad, utanför denna marknadsekonomiska våta
dröm där pengar pumpas in snabbare än vad regionens olja pumpas ut, att där
finns det något annat. Men med ett nytt ekonomiskt centrum i ett försök att
lägga världen under fötterna är det lätt att ignorera marginalerna. Här, där det byggs överallt och skylinen fylls
av skyskrapor och stora lyftkranar som för tankarna till Manhattan, byggs
illusionen om ett nytt mittens rike. Och några stenkast från detta överdådiga
pärlband bor människor i enkla lerhyddor.
Majoriteten
som inte får ta del. Människorna som får betala priset för andras välgång i den
här regionen.
Jag
sitter i den sena kvällssolen på ett torg vid en av basarerna och vet att jag
kommer tillbaka till den arabiska halvön om ungefär en månad om
visumansökningen går igenom. Men den gången blir det inte för att mellanlanda
och få en gratis hotellnatt av flygbolaget för att underlätta 24 timmars
transit. Istället återvänder jag till skyttegravarna, lerhyddorna, de
utmärglade kropparna med apatiska och jagande blickar. Och reser över minfälten
som spränger sönder allt och alla i ett försök att precis som i Doha, lägga
världen under fötterna.
Med
samma kameror som fotograferade lycka och välgång på Seychellerna. Med samma
händer som tar den lilla vita kaffekoppen och låter det egyptiska kaffet svida
till innan jag sväljer ner det till doften av äppeltobak från vattenpipor.
I magen
ter sig en bubblande känsla, blandat med en rädsla av att snart återigen vara i
en kollapsad stat. Känslan av att vara på rätt plats, vid rätt tid och göra
rätt sak som ingen strand på Seychellerna, gata i Stockholm eller drog i
världen kan ge mig.
Jag
tittar upp mot himlen och stjärnorna tittar fram. Förutsatt att allt går vägen
så ser jag om
en månad förmodligen samma stjärnor jag tittar på där från det lilla torget.
Men den gången med sandsmak i munnen, bultande tinningar och den sträva känslan
av livet pumpandes i bröstet. Nedgrävd. I sand. På väg ner.
Men
utan att vara sänkt.
Impossible
This world that I love and hate so much,
This life in which I have lost and I gained as
such
The music the fame,
The evil the shame,
The changes, the results,
The aggression the insults,
And I have
seen the sunrise of others
A sunrise
above the skyscrapers
The freeway
reminding me again
It’s a mess
we are inn
This city
and its sunset is over me
This city
and its sunset is over me
Distans i inlägg: 7827 kilometer
Total distans: 188268 kilometer