Earth if this
love is strong and true
Is to heavy
for you?
To heavy,
for you to carry
Then a blue
butterfly is more eternal then you
Oceans if
your waves come to steal
This passion
that I feel
And sink it
to the coldest bottom
Then a tiny
loving breath
From my body
made for death
Got more
power
Got more
power
Then you
Meter
blir till kilometer. Kilometer blir till tankar som formas, flödar fritt och
sorteras in där de hör hemma. Solen bränner I nacken längs med vägen. Palmerna
svajar försiktigt i den heta brisen. Jag är på en liten ö och kan inte gömma
mig längre. Går i cirklar. Bort från allt men är på några minuter tillbaka till
allt eftersom ön är så liten att det tar ungefär en timma att gå runt den.
Den
ljusblå skjortan blir mörkare och saltavlagringar samlas då min kropp töms på
vätska. Och jag nynnar på ”Små lätta moln” utan att ja ens tycker om den låten.
Det är så det går när jag går. Suger i mig den enklaste formen av frihet. Att
sätta den ena foten framför den andra och styra kompassen dit det passar utan
att någon säger var, när och hur. Den första reflexen vi människor får när vi
föds och lyfts upp, att gå, flytta benen framåt för att komma någonstans.. Axelremmarna
till kamerorna är dränkta i svett. Jobbet börjar blir klart och jag tillåter mig
att slappna av lite, låter tanka rulla över på annat.
Och
plötsligt händer det som tidigare aldrig hänt. Varifrån det dyker upp vet jag
inte men när kyrkan uppenbarar sig där bakom krönet i den 35 gradiga värmen och
solen inte lämnar någon skugga då den står i zenit. Då styr jag fötterna i riktning
mot denna fula träbyggnad, tar av mig kepsen och sätter mig på en bänk och
svettas ut. Sluter ögonen. Tänker på pappa. Att det är 10 månader sedan han tog
livet av sig.
Och att
jag inte längre orkar vara arg.
Så vi
sluter fred där, pappa och jag. På en luggsliten bänk mitt i Indiska oceanen
öster om Afrika mitt i ingenstans. Och jag sitter kvar, i minuter som blir till
längre som blir till något annat. Tankarna rinner ur mig och ilskan sugs ur mig
som ett tappat badkar.
Jag
andas. Två män framför mig går korstecknet och reser sig från sin knä ställning.
Kanske har de förlåtit någon. Kanske har
världen förlåtit dom. Kanske spelar det ingen roll så länge lösningen
accepteras.
När jag
kommer ut i solen är jag fortfarande lika oreligös som tidigare. Men lite
lättare. Med ett krig mindre att utkämpa. När eftermiddagen har förbytts till
kväll och solen snuddar det turkosa vattenbrynet har jag fotograferat i ren
lycka på en lång stenpir full med firande människor.
På
båtfärden hem låter jag den salta vinden slå mot mig i ansiktet. Jag sväljer
lite av den. Låter det svida till i svalget av saltet.
Lite
som livet självt. Man dricker det, oavsett hur det smakar. För även om det är
beskt ibland så går det ändå ner.
Heaven if I
don’t find my love
Inside you
up above
Protected
behind your doorways
Then the
wonders that you hold
All the beauty
and the gold
May rest in
peace
May rest in
peace
Without me
Distans i inlägg: 9 kilometer
Total distans: 180441 kilometer