I had nine lives but I lost all
of them
And I've been searching in the
night
And I've been searching in the
rain
I tried to find them
but they disappeared
they walked away they dressed
in black
Now I know that things gone
past
are never to be found again
I had nine lives
but lost all of them.
Han
står med en tjock mockajacka och stripigt hår som faller över ena ansiktshalvan.
Vinden river inte som den brukar i Göteborg denna mörka lördag kväll. Himlen
har skingrats på moln och det går att skymta stjärnorna ovanför oss. Mannen med
mockajackan säger att hela livet är en chock. Utan att säga något mer tar han
med mig till en kvinna som sitter på den kalla betongen under ett gatljus. Hon
viskar sitt namn i mitt öra och tar mig i handen. Hon har tappat rösten och
hennes hjärta är trasigt.
Hon
bor under en motorvägsbro vid Götatunneln. Hon har gjort det i snart fem år. Vi
står där under gatlyktan vid Fransiskushjälpens soppkök då jag hjälper till med
bilder till deras hemsida. Men jag glömmer bort kamerorna där jag står med
Jeannette som lägger ut bitarna i pusslet om sitt liv. Där hennes barn togs
ifrån henne. Där väktarna i min födelsestad jagar henne som en rabiessmittad
hund. Bort från den elektriska värmen i de stora köpcentrumen och vänthallarna.
Bort från den mänskliga värmen, värdigheten och empatin. I min stad i mitt land
där allt som inte är fint nog städas undan. Sopas bort till marginalen för att
ingen ska se vad som pågår. Så vi, du och jag, som har ett hem, som kan duscha
varje dag och krypa ner i en soffa, ska leva våra liv i tron om att dessa
marginaler inte finns. Vi ignorerar inte människorna som sover under broarna i
Göteborg, än värre, vi vet inte att de existerar.
Men
det gör de.
Ytterligare
en tid.
Dock
inte Jeanette. För om hennes hjärta inte börjar fungera snart så ska hon snart
dö. Utan att någon utanför den värme som det ideella hjälporganisationerna står
för, bryr sig eller ens märker hennes sista andetag under bron vid Götatunneln.
Kanske byter vi just då kanal på tv:n. Sätter på mikrovågsugnen eller tappar
upp ett bad bakom tjocka väggar med perfekt murade fasader där inga sprickor
tillåts.
Vi
står där under den orangea lampans sken i Brunnsparken. Det är lördag.
Halloween och folk har klätt ut sig. I svart och många av de som passerar är
maskerade med olika ansiktsmasker som symboliserar döden. Jeanette håller mig
hårdare i handen. Jag känner hennes puls i min hand och kanske är livet en enda
lång chock som mannen med mockajackan sa.
Efter
någon timme är det dags att röra sig vidare. Jeanette säger att vi ses nästa
lördag. Att hon ser fram emot det och vill fortsätta berätta om sitt liv. Jag blir
ledsen när jag berättar att jag inte kommer att vara i Göteborg på flera veckor
men att vi ses när jag är tillbaka. Vi kramar varandra hej då och sedan slår
det mig.
Att
Jeanettes hjärta kanske inte klarar flera veckor till och att det inte är livet
som är chocken. Utan att det är döden. De sår, den fullkomliga kollapsen inombords
och den totala själsliga misshandeln som döden efterlämnar för de som är kvar.
Att det är den verkliga chocken med livet.
Det
är därför vi i ett av världen rikaste länder är så fattiga på känslor att vi
hellre gråter bakom stängda dörrar, äter tabletter istället för att känna eller
än värre, bygger undan människor och låter de dö under bar himmel så att ingen
ska märka att det händer.
Enbart
för att undgå chocken det efterlämnar om vi vetat att, var och när det händer.
För
jag kan inte för någonting i världen hitta någon annan anledning till att vi
annars låter det ske.
I had a plan
but never finished it
and I've been searching for the
thought
and I've been searching in a
haze
my eyes they see the hands
that could have built
that could have constructed
the empire in my mind
Distans i
inlägg: 1 kilometer
Total
distans: 188269 kilometer