I ain’t here to talk it out man, fuck a dialogue
I’m an enemy, you want a friend? Go and buy a dog
If the methods to my madness is idiotic
And violence is a disease and everybody in my city got it
My eyes are open, head is racing forever
Got an army behind me, a federation of terror
The cocaine makes my brain so strange
One up in the chamber, let the bullets go bang
Ryggen pressas mot sätet och svetten rinner längs bröstkorgen trots att det är vinter. Bilen accelererar och är uppe i 200 kilometer på några sekunder. Kroppen trycks ihop och slungas mot dörren i kurvorna. En Glock laddas i framsätet. Klick. Lock 'n load. Bang bang, brottsplats Johannesburg, 2012 och den ene av de två männen i framsätet pratar i komradion. En klient har utlöst sitt paniklarm och har objudna gäster på sin innergård. Vi kränger till samtidigt som förorterna passerar som små streck i mörkret. Adrenalinet pumpar. Bilen ökar hastigheten ytterligare innan den sladdar in i ett bostadsområde.
Här, i Sydafrika där det mördas 50 personer varje dag. Där över 100 poliser och långt många fler säkerhetsvakter skjuts ihjäl i tjänst varje år. Och mörkertalen är lika många som antalet illegala skjutvapen. Då ett inbrott snabbt får dödlig utgång, en biljakt slutar i skottlossning på öppen gata och ingenting är säkert tills solen åter går upp om äns då.
Pulsen dunkar i halsen när vi bromas in i säkerhetsföretaget KPS svarta Subaru turbo som används av uttryckningsenheten. Jag tänker på bilden. Att jag måste fånga den. Omgiven av mörkret samtidigt som bildörren slängs upp och jag kastar mig ut i den svala nattluften bakom de två beväpnade vakterna . Mannen som bor i huset kommer ut i kalsongerna med en laddad pistol. En av säkerhets vakterna tar fram ett hagel gevär. Fyra vapen på tre personer och för ett ögonblick blir det tyst innan de uppjagade hundarna börja skälla. Och ytterligare en bil kommer till platsen med ytterligare två säkerhetsvakter. Och tre vapen.
Mannen i kalsonger pekar med skräck i ögonen och viskar:
– Han hoppade över grinden och muren mot baksidan och försvann ditåt.
Vakterna tar upp jakten. Jag springer bakom. Och önskar jag hade en skottsäker väst men tänker att mörkret ger mig det skydd jag behöver. Någon ropar framför mig. Stjärnorna är klara på natthimlen. Våldsbrottens timme är slagen. Två timmar efter midnatt. Då flest människor skjuter ihjäl varandra och knivskärningar är så vanligt att även vapenmotståndare verkar beväpna sig till tänderna.
Vi klättrar över grinden och adrenalinet pumpar fortsatt men överskuggas av min irritation att autofokusen inte riktigt reagerat så som jag vill. Men jakten fortgår.
– Det är som att jaga djur, man måste ha tålamod, säger en av säkerhetsvakterna.
Några minuter passerar och vi åker vidare i bilarna till det ställe där inbrottstjuven med största sannolikhet befinner sig. Ett övergivet skrotupplag på ett öppet fält. I ett samhälle där det gäller att aldrig sänka garden och visa svaghet, går ingen säker och inget lämnas åt slumpen. Så med dragna vapen och taktisk precision genomsöker männen området. Men ingen hittas.
En av dem frågar mig om jag ogillar vapen och jag nickar och han kan inte förstå att jag aldrig någonsin avfyrat ett vapen eller ens hållit i ett. Och vad som gör honom än mer förundrad, är att jag inte har någon önskan att göra så.
Men vi avbryts i vårt samtal av komradion som återigen sprakar i bilen. En person har larmat huvudcentralen om en springande man några kvarts bort. I Alberton, en nedgången förort till Johannesburg springer människor inte efter midnatt. Eller kör bil. Eller ens är ute. Nej här lever människor i rädsla för att gå ut efter mörkrets inbrott. Och de som är ute, riskerar att jagas som rovdjur och i slutänden få en dödande kula av polisen eller den gigantiska säkerhetsindustrins personal, bara för att de kanske har bråttom, är ute på en nattpromenad eller vägrar hållas gisslan i sina egna hem.
För i Alberton, liksom i stora delar av Sydafrika, där skjuter man först och ställer frågorna sen.
Murder the usual clients just to gain the acceptance
Of a circle of super tyrants in a race for weapons
We the shifty-faced personification of militants
Orchestrating chaos catapult fear in society
Seeds are planted, deceit and evil seize the planet
Make your choice: feast or famine, we creep with cannons
Tryna find a light through the darkness
Insane, no love in the land of the heartless
Distans i inlägg: 65 kilometer
Total distans: 153416 kilometer