And i know that it's true
All the fire has burned thru
Well you know i've played so hard
And the light grows so dim
And my time's getting slim
All the words just don't mean much
And i know i'm saying goodbye
And i know that i'm going down to die
Lukten av desinfektionsmedel sticker i näsan. Blodet från golvet sveps upp av moppen och blandar sig med rött vatten i skurhinken. På bara någon timme har moppen svept över samma golv flera gånger. Gammalt blod, urtappat liv, svabbas upp, pressas ut och spolas ner i avloppet på några minuter samtidigt som fler personer står på tur att behandlas på Soweto-sjukhusets trauma-avdelningen.
Hit kommer de som ingen annan kan eller vill rädda, de som utsatts för yttre våld. De kommer till en kaotisk korridor där de rullas in i ett rum med plats för åtta sängar där moppen jobbar febrilt för att få bort spillet av mänsklig liv. Här avgörs det. Snabbt. Bang-bang. En livstid på någon sekund. Om patienten lever eller dör. Några handtryck på en skottskadad bröstkorg, ett ögonblicks betraktande via datascanning på en chockskadad man. Eller genom en beröring på en pulsåder som håller på att sluta slå. Här dör de. Eller slussas vidare till specialavdelningar och konvalescenser, men och trauman som för många aldrig kommer försvinna.
En kvinna ligger på en brits och har ett öppet sår i huvudet. Blodet har koagulerat över hennes ansikte och hon pendlar ut och in i sitt medvetande. Kvinnan, en av många patienter som utsatts för yttre våld, ett ansikte och ett namn i den dystra statistiken över mängden offer som skjuts till döds, misshandlas eller våldtas när mänskligheten förvandlas till något annat än vad som var planerat.
En annan kvinna tar mig plötsligt i handen och leder mig till andra delen av avdelningen med de åtta sängplatserna. Hon tittar på mig med milda ögon som träffar mig i bröstet och får skyddsvallarna att skjutas i sank. Jag känner hur tårarna vill pressas ur ögonen när vi passerar de fem sängarna i mitten och slutligen kommer fram till de två sista bäddarna. Där i hörnet ligger hennes barnbarn. En nioårig pojke som precis fått en ny fotboll. Men som aldrig fick skjuta det gyllene skottet då bollen rullade ut på vägen och han blev påkörd av en bil i alldeles för hög fart. Han är nedsövd och andas med ett rosslande ljud. Kvinnan håller mig fortfarande i handen och hennes klara ögon utstrålar skörheten där inget kan tas för givet, att livet, att det kan tas i en handvändning utan varken anledning, orsak eller förklaring.
Annars ligger inte en nioårig pojke och kämpar för sin rätt till liv med slangar nedstuckna i halsen.
Efter några minuter hör vi ett skrik bakom oss, sängen bredvid och en flicka som inte hunnit fylla ett år. Hon är täckt av brännskador efter att ha fått kokande vatten på sig. Jag känner hur kvinnan kramar min hand hårdare. Vi tittar på varandra sen tittar jag på flickan. Vill dra undan blicken men tvingar mig att hålla kvar den på den sargade lilla kroppen som med största sannolikhet inte kommer att överleva.
Men natten är fortfarande ung och människor ska ännu dö. Vattnet i hinken färgas rödare. Moppen rusar fram i ett mer ursinnigt tempo. Den fräna doften av död, eller om det är liv sticker till när jag andas in. Jag känner hur knäna är på väg att vika sig och tar mig utanför traumaenhetens väggar. Andas. Andas igen.Djup och långsamt. Låter tårarna rinna ut i handflatorna som täcker mitt ansikte. Kamerorna som hänger över mina axlar känns tunga som avgrunder. Midjeväskan med extra-utrustningen vill dra ner mig i djupet. Men jag stretar emot och dröjer mig kvar.
Samtidigt slungas dörrarna upp i entrén och en ny patient rullas in. Ytterligare en skottskada där en främling sköt en främling då skottet kom först och frågan sedan.
Det är sent i Soweto.
Och för en del har räddningens timme redan passerat.
In my heart there's a wind
And it swirls up a din it's so loud
It drowns my mind till the coin that i pass
To the ferryman's grasp lets me leave
My pain behind so i part
And i'm oh so cold
And i hope to release
My heart better leave
While my song still calls
It's the truth that i'm going down to die
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 153416 kilometer