Take
me to the docks, there's a ship without a name
It
is sailing to the middle of the sea
The
water there is deeper than anything you've ever seen
Jump
right in and swim until you freeze
I
seen more places than I can name
And
over time they all start to look the same
But
it ain't that truth we chase
No,
it's the promise of a better place
Luften
är klar. Samma klara luft som ett halvt jordklot söderifrån där jag precis
kommit ifrån. Ögonen är röda, blicken flackar, känslan att vara jagad tar vid
när jag hoppar på flygbussen. Dörrarna
stängs. För er säkerhet ta på säkerhetsbälte. Se upp för dörrarna dörrarna
stängs. Nästa stopp: Stockholms kroppspulsåder, T-centralen en vanlig torsdag i
morgonrusningen. Alla är på väg, till något, från något eller gåendes i cirklar
i det inrutade mellanrummet. De gråsmutsiga kakelstenarna som pryder väggarna
ser lockande ut. Att köra skallen igenom och se om den kommer ut på andra
sidan. Känner paniken välla fram lika välordnat kaotiskt som alla kryssande
människor. En pendelklocka där vi alla bidrar på vårt sätt. Ögonblick, minuter,
livstider. Där en röst borrar sig in. Tillhörande ett bekant ansikte som pratar
på. Om boendesituationer, ekonomiutbildningar och plastförpackningar. Jag ser hennes
läpprörelser men förstår inte dess avsikt, tanke eller poäng.
Tunnelbanan
kommer. Ingen av våra tåg ska det visa sig. Helst vill jag kasta mig framför
tåget bara för att få slut på hennes ström av aldrig sinande ord. Sumpa 4000
bilder från resan som jag bär på i ryggsäcken. Radera ut människors existens ur
mitt digitala minne. Radera ut mig själv och bli ett analogt minne för andra.
Men jag balanserar nära kanten och till slut går hon och jag kan koncentrera
mig på livet igen.
Ett
filter dröjer sig kvar, mellan mig och Sverige. På senare år har det stannat
kvar allt längre efter hemkomst. Verkligheten här blir allt mer avlägsen.
Nästan som mitt hemland inte finns när jag lämnar dess gränser och att jag
slutar existera när jag befinner mig i det.
Nu har
det gått två veckor och filtret sitter fortfarande kvar. Johan och Martin är
hemma och journalistiken lever i vår källare igen. Som att inget har hänt under
de 14 månader de varit borta. Tillgivenheten och tacksamheten för Sverige borde
vara på topp. Jag borde omfamna friheten.
Men jag
är en märkt man.
Av en
längtan.
Ett
begär.
Att
bryta upp.
Det är
natt när jag skriver detta och utanför faller regnet. Kontoret är öde och
musiken spelar i mina öron. Det sista av materialet från Sydafrika ebbar ut i
kvarvarande deadlines innan nya resor integreras i de gamla. Jag tittar på
skärmen och ser flickan som låg på traumaavdelningen i Soweto efter ha blivit
brännskadad. Hon är med största säkerhet inte kvar hos oss längre. Men hon
tittar på mig med sitt förkolnade ansikte, från mina 21 tum på bildskärmen.
Jag
möter hennes blick. Ser spegeln av mig själv i hennes bild då ljusen är
nedsläckta. Det är natt i Stockholm och en plan tar form inombords och
beseglas.
Inristas
i bröstet med löften om en ny verklighet i ett annat land.
Där
livet levs utan censur och vadderade kanter.
I've got no need for open roads
'Cause all I own fits on my back
I see the world from rusted trains
And always know I won't be back
And i will go if you ask me to
I will stay if you dare
And if i go i’m goin shameless
I’ll let my
hunger take me there
And i will go if you ask me to
I will stay if you dare
And if i go i’m goin on fire
Let my anger take
me there
I will go if you ask me to
I will stay if you dare
And if i go, i’m goin crazy
I’ll let my
darlin take me there
Distans
i inlägg: 19097 kilometer
Total
distans: 172513 kilometer