That's it
There's no way
It's over
Good luck
I've nothing left to say
It's only words
And what I feel
Won't change
Everything you want to give me
It's too much
It's heavy
There is no peace
All you want from me
Isn't real
Expectations
Now we're falling
Falling, falling
Into the the night
Falling into the night
Vägen svänger, 180 grader och på ena sidan störtar klipporna ner i Egeiska havet. På andra, finns skogen och mitt i mellan, mina fötter som mekaniskt arbetar sig framåt, meter för meter. Solen sänker sig och minaretens böneutrop ekar för sista gången innan mörkret tar vid. Jag tar med mig kontoret på löprunda och låter tankarna sorteras, läggas till handlingarna och växa fram på nytt inför det som kommer.
Turkiets ljumma kvällssluft klibbar fast i nacken samtidigt som semesterfirare gör sig redo för en ny måltid på någon av de upplysta restaurangerna på andra sidan viken. 15 kilometer av monotont rörelsemönster är förmodligen den bästa formen av övertidsarbete som finns.
Jag tänker på Seychellerna i augusti, hur jag med båt ska ta mig till öst-afrikanska fastlandet och sedan fortsätta landsvägen till Johannesburg. Jag tänker på hur jag ska skumpa runt i en jeep med mina vänner och kollegor Oumar och Sara, i Burkina Faso i november för att sedan korsa över till Elfenbenskusten, Mali för att förhoppningsvis fira jul i Dakar i Senegal. På jakt. På vägen. Där historien bryter marken och ställer kompassen utefter förutsättningarna som är just där och just då. Med solen i ansiktet och vinden i ryggen på väg mot något som betyder något.
Det är det jag lever för.
Det är det jag dör för.
Att få vara fullkomlig och inte veta var en del av mig börjar och den andra slutar, om så det enbart varar i några ögonblick.
Det är den sanna perfektionen, tänker jag när jag springer över krönet och skymtar Grekland långt borta vid horisonten i de sista minuterna av ljus.
Sen tänker jag på Osman som jag träffade i Rom. Som bodde på gatan och lämnade sin familj när han var 16 för att fly från Eritrea till Europa. Hur mitt reportage om honom kommer att användas som bevis i domstolen i Tyskland som har hand om hans asylprövning. Där advokaten sagt att reportaget är avgörande i beslutet om han får stanna eller inte. Att det tack vare berättelsen finns hopp.
Huden knottrar sig på armarna och kroppen slutar streta emot och flyter över asfalten som att det inte fanns ett slut. Det går, trots alla hinder på vägen, trots alla mediebolags overkliga vinstkalkyler och omöjliga profittabeller, trots allt mediebrus om nya ansiktskrämer, dekadenta livsöden och fettmaepedemier som enbart kan botas med nya fantastiska dieter, att göra något så enkelt som blivit så svårt…
Att nå fram.
Med en berättad historia. Om ett möte. Mellan två människor. Från ett hjärta till ett annat. Och en likhet i att just vara människor oavsett var man kommer ifrån och vart man är på väg. Att se beviset på att det går att förändra saker och att vi i grund och botten är likadana oavsett om vi äter med guldsked i Guadalupe eller med handen i Hanoi.
Så jag svänger över nästa krön och böneutroparen har tystnat och bara mörker återstår. Några syrsor låter tillsammans med en fågel. Sen är det tyst. Förutom mina andetag.
Om jag lyssnar så hör jag dom uttala orden i tystnaden.
Frihet.
Frihet baby, det är därför du finns…
Now even if you hold yourself
I want you to get cured
From this person
Who advises you
There is a disconnection
See through this point of view
There are so many special
People in the world
In the world
All you want
All you want
Distans i inlägg: 15 kilometer
Total distans: 148487 kilometer