If this is redemption, why do I bother at all
There's nothing to mention, and nothing has changed
Still I'd rather be working at something, than praying for the rain
So I wander on, till someone else is saved
Two thousand years, I've been in that water
Two thousand years, sunk like a stone
Desperately reaching for nets
That the fishermen have thrown
Trying to find, a little bit of hope
Mannen stirrar med ilsken blick. Kanske är det för att jag säkert luktar gammalt vin ur munnen, eller för att mitt linne är trasigt, håret står på ända och jag försöker promenera in på ambassaden i flipflops. Det är morgon, solen skiner, hjärtat är lätt och samvetet rent. Mannen står med en stramande skjorta som trycker under adamsäpplet och byxor som skär i grenen. Det ser smärtsamt ut och svetten rinner längs med hans hals i den varma entrén.
Han viftar med en metalldetektor mot mig och rabblar en massa ord på ryska som jag inte förstår. Han gör en gest som förmodligen betyder att jag borde söka mig någon annanstans. Jag fumlar i bakfickan efter ett kvitto och han tar det i handen, lägger ner metalldetektorn och föser sedan mig med den andra handen mot väggen och sliter av mig min ryggsäck. Vi stirrar på varandra. Det skulle kunna vara ett kusligt ögonblick. Men istället ler jag mitt varmaste leende och tycker synd om dessa människor i strama kostymer som står i väntbås med en metalgrunka i handen när högsommaren pågår på andra sidan väggen. Inte konstigt att de blir arga när det är som det är.
Mannen pressar fram ett litet leende. Mjukt. Och jag tömmer mina fickor innan jag går igenom den tjutande scannern. Han gör en majestätiskt gest och jag kommer in på den konsulära sektionen där det är ännu varmare än i entrén. Går fram till fönsterluckan och visar mitt kvitto, skjuter in det genom slussen och den barska kvinnan på andra sidan försvinner för ett ögonblick. En annan man vevar med sin nummer lapp och undrar förtvivlat varför ingen följer kösystemet utan bara går fram till någon av de fyra fönsterluckorna. Han har ju nummer 317 och nummervisaren har stått på 316 säkert i tio minuter.
– Anarki svarar jag honom. Det enda som verkar funka här, och ler igen.
Den förtvivlade rycker under ögonlocken. Kanske vill han klappa till mig. Eller så är det bara ett dödligt vanligt tiks han har för sig. Jag får aldrig reda på det utan i nästa sekund får jag två pass i handen stämplade, viserade och klara för ytterligare en resa och slänger mig ut i solen.
Kastar mig ut på cykeln. Suger i mig sommarsverige. Söker ögonkontakt med varje människa som möter min väg. Bara för att jag kan. För att jag känner att Stockholm dagar som dessa erbjuder mänsklighet. Kontakt. Beröring i en annars grå och artificiell värld där en negativ känsla göms undan, en tår gråts bakom en tjock vägg och en blick är lika omöjlig att fånga som en fågel på flykt.
Jag kommer över Lilljeholmsbron på väg mot kontoret. Väskan svettar mot ryggen. Pulsen dunkar i halsen. I mitten av bron skriker jag.
Sverige, allt är förlåtet. Jag älskar dig.
Sen kommer jag till kontoret och packar väskan innan 13 dagars jobb väntar via Almedalen, Småland och sedan Ryssland.
Livet är vackert och just idag skulle min pappa fyllt 60 år. Livslusten är ännu viktigare dagar som dessa. Just för att det var den som sket sig för honom. Men vi lever vidare. Och jag kommer sluka varje sekund av det som erbjuds.
Allt annat är oviktigt…
I moved to the coast, under a mountain
Swam in the ocean, slept on my own
At dawn I would watch the sun cut ribbons through the bay
I'd remember all the things my mother wrote
That we don't eat until your father's at the table
We don't drink until the devil's turned to dust
Never once has any man I've met been able to love
So if I were you, I'd have a little trust
Distans i inlägg: 24 kilometer
Total distans: 148511 kilometer