Make me feel like a beggar Make me feel like a thief Make me feel like a battle, that cannot end in peace Make me feel like running, as if I've lost my nerve Make me feel like crying, tears I don't deserve Please bleed So I know that you are real So I know that you can feel |
Väntrummet är upplyst av solen och ljusa planscher på vitmålade väggar. Jag hinner knappt sätta mig innan mitt namn ropas upp. En tant hostar i ett hörn, ett barn skriker, en man haltar fram med en näsa röd som ett sommar äpple, säkert mår de flesta sämre än mig. Men jag är på akuten för jag nu varit sjuk i två veckor, haft en knöl på revbenen som spränger sönder bröstkorgen och pissar blod i omgångar.
Jag drömmer mig bort, tillbaka i minnen, till framtida minnen och tänker att förmodligen det är så här det känns att bli gammal. När hjärnan vill en massa men kroppen inte orkar. Jag blir rädd och går fortare mot den vänliga och mjuka vita rocken som tar emot mig och visar in mig på sitt opersonliga rum.
Jag berättar om pappa som tog livet av sig varpå läkaren frågar om jag är deprimerad och nedstämd på grund av det.
Är man deprimerad om man gråter undrar jag? Är man deprimerad om man vill slå sönder något? Eller om kroppen verkar ha kollapsat? Men jag säger inget för vitrocken lyser upp när han verkar ha hittat lösningen och säger att mitt beteende måste brytas, att depression föder dåligt immunförsvar och att dåligt immunförsvar föder mer depression. Han säger att det hade varit en bra ide för mig att ta antidepressiva tabletter.
Jag har svårt att ta in vad jag hör där och blickar ut på Avenyn utanför. En man cyklar förbi och skrattar, en kvinna ligger på knä med utsträckta händer och huvudet mot den frostbetäckta asfalten. Allt vitrocken sen säger blir som en dimma. Jag är inte där längre, jag har lämnat rummet och tagit mig tillbaka till alla människor från mina minnen, de som finns kvar enbart i mig och de andra. De som fortfarande är här och har sprungit sina gatlopp och kommit fram till andra sidan med hedern i behåll.
Jag längtar till Afrika igen, till Haitis grönbeslöjade berg eller Afghanistans dammiga luft. Där människor får vara människor. Där sorg inte ses som en defekt och måste botas med tabletter så fort den visar sig. Jag längtar till en plats där människor inte stänger in sin operfekthet och skam bakom tjocka väggar för att sedan gå ut på gatan med ett leende som säger att allt är perfekt.
Jag förflyttas i mitt inre, till platser där känslor inte är något fult att visa.
Sen hör jag plötsligt vitrockens röst igen. Jag reser mig upp mitt i hans mening innan jag går ut ut rummet och passerar hans utsträckta hand utan att räcka honom min.
Jag inser att jag måste befrias från feber och sjukdom, och andas, sen kommer jag igenom mitt eget gatlopp och når andra sidan starkare än nu. Möta det som finns på vägen och inte ducka med en packe tabletter som någon inkompetent och känslodöd vitrock vill ge mig.
Jag vet att bortom målet väntar nya äventyr, nya resor, nya bilder, nya skratt med okända bröder och systrar, nya timmar på sunkiga flygplan med svinigt äcklig vakuumförpackad mat, nya påsar under ögonen, nya lyckorus, ny prestationsångest och allt det där andra som hör till mig när jag har kameran i min hand.
Men nu, ska jag återhämta mig.
Utan att vara på väg, stanna i Sverige där det är svårare att få en kram än att få en tablett som framkallar lycka.
Och de sjunger: Jag vill leva jag vill dö i Norden…
Inte jag,
inte en jävlaste chans i helvetet…
| Is this really living? Sometimes it's hard to tell Or is this just a kind of gentler hell? Turn out the lights And let me stare into your soul I was born and bled for you to hold Please bleed So I know that you are real So I know that you can feel |
Distans i inlägg: 29 kilometer
Total distans: 132720 kilometer