Boy you owe me
all that much
with my touch
you were god
i the stray
i the lonely you betrayed
i the lonely you betrayed
Jag vet att det är den här dagen. Dagen då allt ska ställas på sin spets. Några dagar tidigare hade jag aldrig fattat att det var den sortens spets jag skulle ställas mot. Och aldrig i helvete hade jag väntat mig att spetsen skulle träffa så djupt och så vasst.
Men onsdagen 21 december 2011 kommer att gå till historien som en av de mest smärtsamma dagarna i mitt liv.
Allt börjar egentligen några dagar tidigare när pappa rycks ifrån mig. Han korsar över till andra sidan genom att bara försvinna på några ögonblick. Som att räkna till tre och han slutar andas och lämnar kvar mig och resten av familjen med en massa frågor som smärtar då vi aldrig fick svaren och förmodligen aldrig kommer att så få.
Onsdagen 21 december och jag är på väg i bil för att ta farväl av pappa där han ligger på rättsmedicinska enheten i Göteborg. Jag känner mig på något sätt fridfull att jag ska få chansen att pussa honom på pannan en sista gång. Men samtidigt döms Johan och Martin på båda åtalspunkterna i Etiopien. Och alla frid försvinner och förbytts i ilska.
Jag försöker andas lugnt och tänker på pappa. Hur han lärde mig att måla när jag var liten, med lätta penseldrag så att färgen inte skulle lagra sig. Eller den dagen då han sa att jag måste lära mig att gå över vattenpölar och inte bara försöka korsa oceaner för att nå mina mål. Känslorna krockar som den spårvagn som en gång skenade på den Vasagata jag just kör uppför. Fast många år tidigare. Då pappa fortfarande var stark.
Jag slutar att tänka. Istället kör jag monotont genom ett regntungt Göteborg upp till Sahlgrenska och Medicinareberget där avdelningen finns.
Det är där pappa ligger.
Det är härifrån jag kommer.
Det var här jag växte upp.
Pappa och jag.
Sen ligger han där bara. Han skrev i brevet att han var stolt över mig. På något sätt är jag stolt över honom, trots att han ligger där och är lika kall som luften utanför. Det är fridfullt i rummet och jag önskar för några ögonblick att jag kunde stanna därinne och låta världen upphöra. Det eller bli körd till en öde ö där jag kunde stoppa ner huvudet i sanden tills började snurra åt ett annat håll. Men verkligheten kommer ikapp. Och den knackar på dörren i samma ögonblick som jag går ut genom den tunga ståldörren och tar emot den fuktiga luften som bara finns i Göteborg och är tyngst att andas i hela världen.
På väg hem över farthinder. Jag håller ratten hårt. Stänger av radion som analyserar den "chockerande domen mot de båda fängslade svenskarna". Känner hur jag börjar skaka. Av ilska. Av sorg. Av hat. Av kärlek och alla känslor där i mellan. Parkerar bilen några minuter senare i skogsbrynet hos min syster. Sätter mig i soffan och inser att jag drabbats av vinterkräk-sjukan och måste kasta in på toaletten och dyka ner med huvudet ner i holken. Och där får jag stanna nästan resten av eftermiddagen och kvällen.
Nu har det gått tre dagar sen dess. Om en timme slår klockan tolv och julafton är över och egentligen skulle jag varit i Addis Abeba men är i Gråbo utanför Göteborg.
Snön ligger inte vit på taken i år. Och inte endast tomten är vaken. Vi är säkert flera som är upp och funderar vad som hänt sedan den förra julen och den som varit nu.
Alla dagar i mellan. Alla nätter.
Ögonblick och sekunder som räknas när livet känns som mest...
Like your hand
has marked my face
all mistakes
i ever made
heard you cry
felt surreal
pain inside
iron steel
all in all there is damage
Distans i inlägg: 39 kilometer
Total distans: 132691 kilometer