I'm gonna leave any minuteSee the skyline disappear
Head out of the city
Burn my clothes bury my fears
Oh you will never know I was here
Bilen gungar till, slog blixten ner i oss? Smällen ekar i öronen och chauffören Mandla blottar sina tänder i ett av alla hans leenden. Utanför fönstret vräker regnet ner, blixtar slår ner i sådan frekvens att det känns som att vara under ett blinkande stroboskopiskt ljus. Dånen från de omkring liggande bergen känns som Sumo från Fångarna på fortet som slår i sin gonggong i blint raseri. Men jag ser inte så mycket av bergen, för Mandla vet inte hur man använder fläkten så rutan fylls av imma, och dimman eller om det är molnen gör det omöjligt att se mer än några meter framför bilen. Mandla gnäller över hur alla kör, att den ene kör för långsamt, den andre för fort och den tredje borde inte köra alls. Att han ens kan se de andra bilarna är för mig en bragd. Och sen kunna avgöra hur de kör gör det hela än mer imponerande. Vi kryper bakom en stor buss i den branta uppförsbacken. Mandla gestikulerar vilt och vrålar till den "heliga kossan" bakom ratten på bussen istället för att leta rätt på fläkt-aggregatet så rutan nu är helt täckt av imma. Det är svårt att förstå att Mandla ser vägen överhuvudtaget.
Någon timme senare är vi framme i Manzini vid hotellet där han lämnar av oss, Agneta går till sitt rum och jag till mitt, huvudet värker och min förkylning vägrar att ge med sig. Jag parkerar mig i sängen. Regnet har slutat men istället visar sig Swazilands partyprissar utanför hotellet. Bilar har parkerats på en innergård och på något sätt är bevittnar jag ett baklucke-party i den gudsförgätna del av världen. Det pumpas disco-music från upphottade Mazda-bilar, gansgter-rap från Hyundai-åk med spoilers och tonade rutor. En kabbad Renault spelar Celine Dion medly med pålagd basgång. Bakluckepartyt är fantastikt och når sitt klimax när alla spelar sina låtar samtidigt och med sådan volym att trumhinnorna dallrar . Då när fulla män har intagit huvudgatan och hejar på chaufförerna till de rostiga Toyota bilarna där motorerna pressas till max för att uppnå högst varvtal. Ja, det är sannerligen en fest att komma ihåg.
Som om det inte vore nog. När jag efter några timmars tappert försök inser att det inte går att sova tystnar det plötsligt. Ljudet klingar inte långsamt av utan på någon minuter har alla ljud upphört. Bilarna, musiken och männen har tagit sin tillflykt och kvar finns bara de otaliga mängder tomflaskor längs med gatan.
Då sätter nästa fest igång…
Med stön som borrar sig igenom öronpropparna. Med en säng som gungar som en färja på stormigt farvatten. Med en frenesi och frekvens av sällan skådat slag.
När sängen väl slutat gnissla i andra rummet efter otaliga stön ringer min väckarklocka.
Det är söndag.
En ny arbetsdag väntar…
I'm gonna leave any minute
Another skyline disappears
Sunlight in the mirror
Blinding me all these years
Oh rip away the skin burn my heart
Distans i inlägg: 74 kilometer
Total distans: 120623 kilometer