Jag håller en handduk över munnen. Folk runt i kring hostar. De kommer förmodligen alla att vara borta om några veckor. Med dödlig TBC har de bara två saker att göra, de väntar och minns.
De väntar på dagen då de inte behöver plågas, då de får somna in. Då de slipper hosta upp inälvor och blod och uppleva sådan smärta att de inte längre känner den. De väntar med radband i händerna och ber tyst med slutna ögon. De sitter invirade i sina filtar, någon försöker hugga lite ved, några andra rosslar från en madrass i en hydda lite längre bort.
Det faller ett stilla regn.
De minns, hur fotbollsplanen en gång var full av liv. Hur det rivaliserande laget från grannbyn kom dit och förlorade med 4-0 mot deras eget lag. De minns festen efteråt. När det grillades kött och hämtades grönsaker från fälten och spelarna firades som om de vore sända från himlen av gud fader själv.
De pekar mot planen med knotiga fingrar, en plan som nu är öde och där en av målställningarna blåst omkull. De pekar mot fälten med seniga armar, fälten som nu har vuxit igen då ingen lägre har kraft kvar att bruka jorden. De rör händerna i cirklar mot magen ihop om att dessa rörelser ska hjälpa dem mot hungern som härjar inuti deras utmärglade kroppar.
Jag håller en handduk över munnen. Folk runt i kring hostar. Om jag sträcker ut handen känner jag döden. Jag sträcker ut den och möts av en annan hand. Den kommer förmodligen att vara borta om några veckor.
Då inga minnen längre finns kvar…
Distans i inlägg: 90 kilometer
Total distans: 120713 kilometer