Natt i diktaturen...

Dear Mr. President,Were you a lonely boy?

How can you sayNo child is left behind?

We're not dumb and we're not blind.

They're all sitting in your cells

While you pave the road to hell.

Det som sannolikt kan vara Swazilands nästa och även första president sitter i min säng. Ett dunkelt rum med heltäckningsmatta, belyst av mjukt ljus från den nakna taklampan i detta land som övriga världen glömde. Ett av de sista absoluta kungadömen i världen, Afrikas svar på Nordkorea och en av landets mest jagade män sitter i min säng. Jag har varit på resande fot i 24 timmar och precis anlänt, med den unkna doften av flygplanssvett och andedräkt av ljummet kaffe i plastmuggar undrar jag om jag halluccinerar. Han, presidenten som leder ett olagligt parti sitter där på queen-size sängen som min kropp så bara in i helvete vill lägga sig i för att vila ut. Tillsammans med presidenten är ledarna för landets största fackförening, de sitter även de på sängen. De diskuterar, gestikulerar, blir ivriga, men aldrig för högljudda, aldrig för exalterade så att deras röster kan höras ut på gatan tre våningar ner. Välkommen till Swaziland, där kungen har 13 fruar och där varje fru har ett eget palats. Samtidigt lever två tredjedelar av befolkningen på mindre än en dollar om dagen och inte vågar protestera för att de då hamnar i fängelse eller avrättas på en bakgata i skydd av mörkret.

Jag står vid änden av sängen och inser att jag gått från en passiv part i ett reportage till en aktiv då alla dessa människor är i mitt rum och sitter på min säng. Det är reportaget i sin mest levande form. Där historien sker på andra sidan av den lins jag tittar igenom och där handlingen skrivs medan jag trycker på avtryckaren. Samtidigt som svetten rinner längs ryggraden i den 30-gradiga kvällshettan, den blivande presidenten gestikulerar i sin tighta skjorta, jag ser små svettringar avteckna sig under hans armhålor, små kristaller har bildats på hans panna. Visst har den arabiska våren hittat hit trots att det är höst här med hemliga nattmöten, byten av bilar i farten för att lura bort förföljare, stöld av dokument, skottlossning, tårgas i ett land på väg att falla sönder.

Den blivande presidenten i min säng berättar om när hans överfölls och slängdes in sin egen bagagelucka för att bilen senare skulle köras ut över en klippa efter att den dränkts med bensin och en tändsticka. Fackföreningsledaren berättar när han blev indragen i en bil och misshandlad av fyra poliser, hur de slog honom med mynningen från sina vapen så att hans hud sprack och lämnade kvar ett minne av tortyr där smärtan kom först långt efteråt. Eller att samtidigt som den blivande presidenten sitter där i min säng bryter sig någon in på hans kontor för att stjäla viktiga dokument, får det hela att likna en film. Actionfilmen på fredagsmyset i soffan, med en Denzel Washington i huvudrollen som den blivande presidenten, Samuel L Jackson som fackföreningsledaren och Cuba Gooding Jr som kungen.

Men tillslut lämnar de rummet och delar sig på gatan för att åka iväg i olika bilar. Och när Agneta, min skrivande kollega har gått till sitt rum blir jag ensam för första gången på ett dygn. Huvudet tvekar på skillnaden mellan dröm och verklighet. Jag lägger mig i sängen som precis rymt Swazilands politiska opposition. Jag trycker igång tvn. Någon sydafrikansk filmkanal sprakar igång.

Det är söndag kväll i Manzini, kungadömmets största stad. James Bond härjar runt på tvn. En fluga surrar på väggen. Huvudet pulserar. Världen känns osannolik för ett ögonblick. James bond kysser en kvinna.

Jag släcker lampan.
Tar ett djupt andetag.

Det har blivit natt i diktaturen…

How do you sleep while the rest of us cry?

How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?

How do you walk with your head held high?

Can you even look me in the eye?

Distans i inlägg:9613 kilometer
Total distans:120549 kilometer