Lead me on the shore
and i will hunt no more
hold my sin above my head and
take me home instead
I svältkatastrofer och perioder av krig tar folket tillflykten till vägen. I gränslandet mellan Etiopien, Sudan och Kenya finns det inga vägar, bara vaga spår och konturer av däck från någon enstaka bil som passerat. Här råder den svåraste torkan på över 60 år. Att säga att nästa krig kommer handla om oljan är en lögn. För här är det krig om vatten. Det har redan skördat tusentals liv och antalet ökar medan jag skriver det här.
Vi åker norrut från Lodwar i detta guds-förgätna ingenmansland. Genom sand och en sol som är så varm att luften är tung att andas. Lapur highway, förmodligen den sämsta motorvägen i världen. Där 10 kilometer tar över 30 minuter att tillryggalägga. Och där det är lättare att bli galen och ge upp än att kämpa för överlevnad.
Det är här vi ser de flesta människorna. På väg genom den yrande sanden. Från sina spruckna betesmarker för att deras djur har dött, på väg till ett vattenhål då strupen känns lika vass som krossat glas eller till ett sjukhus många mil bort för att desperat mätta en uppsvälld barnamage.
Efter några timmar skymtar vi en bil vid den dallrande horisonten. Den står still då växellådan har gett upp. I skuggan av bilkroppen skymtas några kvinnor och deras små barn. De berättar att de har gått till sjukhuset i Kakuma, 350 kilometer bort. Barfota och bärandes sina sjuka barn i små knyten över axeln.
Dag efter dag.
Kilometer efter kilometer.
En av kvinnorna, Sabina förlorade sin dotter under vandringen. En av sina två tvillingar och är nu på väg tillbaka till sin hemby. Hon blev upplockad av den trasiga bilen. Den andra tvillingen, barnet i hennes famn, Iriya har härjats av malaria. Huden på den lilla flickan hänger som en trasig bit tyg ungefär som när någon hängt upp tvätt en blåsig höstdag. Hon väger inte mer än några kilo och i denna värld kommer hon förmodligen inte överleva om hon inte får någon hjälp.
Sabina har ingen mjölk i sina bröst för hon har ingenting att äta.
Jag plockar ut allt vårt vatten från bilen och ger till kvinnorna. Ger dom pengar för att kunna köpa mat. Men någonstans i mig tvivlar jag på att Iriya, den lilla flickan kommer att klara sig. Jag ber chauffören som efter ett tag fått igång sin bil, att stanna till och se till så att kvinnorna köper mat och att inte pengarna tas ifrån dem.
Han lovar att göra så.
Sen kör vi iväg båda bilarna, åt varsitt håll i detta väglösa och döda landskap.
När kvällen sedan kommer känner jag skam i mig. Att jag borde skitit i hela mitt tidsschema, övergett allt jag lärt mig och kört dom till sjukhuset de redan skickats hem ifrån, eller byggt dem ett hus, eller rånat en bank så att de kunnat få äta sig mätta och inte behöva uppleva skräcken och svälten som de gör nu.
Jag vill berätta detta för Iriya, att jag borde gjort mera och hoppas att hon en dag ska förstå.
Men inser att hennes liv kan vara slut redan innan detta år är till ända...
But oh, my heart was fraud
I knew my weakness
so hold my hand
consign me not to darkness
Distans i inlägg: 8012 kilometer
Total distans: 102476 kilometer