Turn around and fix your eye in my directionI can't make a sound to somehow capture your attention
I'm staring at perfection
Take a look at me so you can see
How beautiful you are
Hundra meter längre fram vid sandbanken som leder över den uttorkade floden står 15 män. De är tungt beväpnade och siktar med de välpolerade kpist-mynningarna mot våran bil. Det knyter sig i magen. Pulsen dunkar i tinningen. Jag inbillar mig att jag hör mina hjärtslag. Och utanför i det karga landskapet går det inte att ta vägen någonstans. Vi kan inte sjunka ner genom jorden. Vi kan inte vända om, vi kan inte ens svänga bort från flodbädden och ut på det öppna fältet.
Då skjuter dom. Då agerar vi som fienden.
Allt vi kan göra är att köra emot de 15 männen och deras vapen.
Livet flashar inte förbi som på film. Jag ser inga barndomsminnen, känner inga smaker eller reagerar på lukter från tidigare delar i mitt liv. Jag är för rädd för att tänka. Vill skrika och skriker hysteriskt inombords men sitter helt stilla och tyst samtidigt som en svettdroppe faller från skulderbladet och rinner ner längs med ryggraden.
Vi sänker farten och närmar oss kpist-mynningarna och de mörka blickarna från de 15 männen.
Försiktigt tar vi ut händerna genom rutorna och vinkar mot männen för att visa att vi inte har några vapen varken på oss eller med oss. Inga fåglar lyfter nu mot horisonten som i naturfilmerna från Afrikas slätter. Istället är allting stilla. Det är ingen film. Det är på riktigt och det är mitt liv det handlar om.
Ytterligare svettdroppar rinner längs ryggraden.
De 15 männen är nästan på armlängs avstånd nu. Deras fingrar greppar runt avtryckarna och det behövs bara en liten liten rörelse från någon av dessa fingrar så kan allt vara slut. Eller en hastig rörelse i panik från mig så skjuter dom.
Min väns obesvärade stämma bryter plötsligt luften från framsätet. Han hälsar männen på områdets klan-språk. De tiger men efter en stund sänker de sina vapnen och hälsar tillbaka. Efter ytterligare en stund skingrar de sig och vi kan passera.
Vi åker i tre timmar till nästa by. Och när vi senare kommer fram och jag slappnar av kommer tröttheten. Det känns som att jag burit på en livstid av trötthet och aldrig fått sluta ögonen.
Jag faller.
Det är då när mörkret kommer som jag inser att det måste vara 35 grader innanför myggnätet och sängen är blöt av svett. Det spelar ingen roll hur långt jag faller eller hur trött jag är, att sova blir en omöjlighet. Speciellt då jag vet att morgonen väntar och att vi då ska tillbaka samma väg som vi kom.
Så med pannlampa löser jag korsord tills tankarna till slut skingras och nu handlar om vilka bokstäver som döljer sig bakom luckorna i rutmönstret. Trisslotten som jag kan vinna om jag löser korsordet känns avlägsen.
Nästan som i en annan värld…
I can't pretend I wasn't terrified to meet you
I knew you could see right through me
And I knew just what we'd turn into
Take a look at me so you can see
Distans i inlägg: 448 kilometer
Total distans: 102924 kilometer