the door was not locked so i went on inside
i had been there before and i knew that i was out on thin ice
i was meeting someone but no one showed up
and when trouble came by i tried to find a friendly face in the night
De sista praktiska förberedelserna är snart gjorda. Istället tar de mentala momenten över. Jag sitter på ett cafe i Stockholms innerstad. Folk skrattar, gestikulerar och diskuterar om den senaste konserten, den kommande festen och skvallrar om arbetskamrater som gjorde just det just där och just då.
Ett behagligt sorl tar plats.
Jag tittar ut över kaffets randiga tapeter och inser att jag om en vecka kommer att blicka ut över ett sandigt helvete. Och runt mig kommer samma bruna ögon att finnas som de hos paret vid bordet intill. Men blicken då kommer att vara jagad, sjuk och med en desperat vädjan om hjälp. Kroppen till den som blicken tillhör kommer att vara utmärglad, döende och förpassad att lämnas åt sitt öde under den heta solen. Jag är på väg mot Afrikas öde horn. Mot gränslandet Sudan-Kenya-Etiopen för att dokumentera en av vår tids största svält-katastrofer.
Det är första gången och jag vet inte hur jag förbereder mig mentalt. Jag är rädd inombords för det jag kommer att se. Hur jag kommer att känna. Men någonstans vet jag att jag kommer att hantera det på ett sätt som inte får mig att gå sönder. Det som skrämmer mig är, att jag kommer vara tvungen att vända bort min egen blick från de där bruna ögonen och vandra bort från den vädjande blicken.
För den kommer att finnas överallt.
I hundratal och åter tusental.
Hur värjer sig en människa mot en vädjande blick?
Ett svärd går att skydda sig mot, även en kula och ett föraktfullt omdöme om än själv.
Men en blick?
Och tanken på att vara den som själv delar ut det föraktfulla omdömet till sig om sig själv för att man inte kunde ta alla de där människorna vars blickar man mötte och rädda dom allihopa.
Känslan i min mage pumpar på. Samma rädsla som alltid som gör mig på helspänn, en förväntan om något nytt, scenarion som målas upp om vad som kommer att ske. Samtidigt tänker jag på Johan och Martin som igår blev åtalade för terrorbrott och jag får ytterligare rädsla i mig.
Och inser att när jag fattat att denna världen är helt åt helvete kan jag inte stoppa ner huvudet i sanden och gå tillbaka till samtalen om konserterna, festerna och skvallret om arbetet. Nej inte nu, den tiden är förbi den här gången.
Så känslan i bröstet är bra.
Hjärtat pumpar på.
Och det är allt jag kräver just nu…
it was dark like december and the sun was on the run
staggering through the streets and my fear i tried to make my escape
i lay down on the pavement, tried to rest my head
but i woke up from one nightmare to another full of words i'd never heard
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 94464 kilometer