Bilen rullar över motorvägen. Slutet av mars och snön faller, lägger sig och pekar på mig och skrattar. Jag är på väg mot döden. Inte min, inte heller din utan min väns syskon vars hjärta bara slutade att slå. På några sekunder. Så där som i en handvändning tog livet slut. Mitt i en semester. På väg mot en dröm och ett mål genom ett äventyr.
Ett oskyldigt äventyr där ingenting ska hända.
När bilen rullar av den snöiga motorvägen på avfarten utanför Stockholm förstår jag ingenting. Eller så är det då jag verkligen förstår allt men utan att vilja inse det. När jag tänker tillbaka genom blixtrande flashbacks på mina egna äventyr. Som stroboskop blinkar de förbi där i bilen. Syner och minnen från de platser som UD slängt in i skamvrån och desperat försöker mota bort resenärer ifrån. Platserna som beskrivs i guideböcker som avgrunder där man inte slutar falla därför att det inte finns någon botten. Platser som inte finns i guideböcker överhuvudtaget.
Där jag springer runt som en plast-rambo med min kamera på axeln. Och om inte utmanar döden, så leker på en skör lina utan nät som förhindrar fallet. Där blicken flackar framför på jakt efter stöten som innebär slutet. Då nätterna är fyllda av döds-ångest och förståelse för hur jävla fel allting kan gå om det inte görs rätt. Men i dessa verkligheter besannas aldrig oron och ångesten. Ingenting händer. Förutom att jag sitter på ett plan tillbaka till tryggheten med en tacksamhet över att vara född långt bortom skräcken i de länder som står listade på den där listan på UD:s hemsida. När jag är där är jag förberedd på riskerna det innebär. Att en kula kan komma från något håll, att någon kan dra in mig i en bil eller att jag är måltavlan mitt i en ofredad zon. Och återigen så händer inget. Jag frågar mig varför där i bilen under ett ögonblick och svarar mig själv stunden senare:
För saker inträffar aldrig i livet när de ska hända. Saker inträffar när det är som minst troligt.
Och hittills har jag har aldrig sett någon vara beredd och förberedd när döden väl kommer.
Jag tar ett djupt andetag när jag stiger ur bilen. Och vill vara stark när jag går in i sorgens och chockens hus.
Och inser på samma gång att livet är bra jävla orättvist och falskt i sin trygghet.
För det ska inte ta slut på en semester när man inte ens är fyllda 25 år…
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 75708 kilometer