Vi sitter runt ett bord med vapensmugglarna. De rycker lite under deras ögonbryn. Ungefär som hos en lögnare som betraktaren genomskådar. Men männen ljuger inte på det dunkla kafét. De berättar öppet om hur och var vapen förs in. Vem de används emot. Och vem de används för. De frågar om jag jobbar för CIA. När de förstår att så inte är fallet erbjuder de mig istället att köpa handgranater. Efter flera dagars förberedelser med mellanhänder, telefonsamtal når vi källan till informationen vi så hett eftertraktar.
Verkligheten i Nairobi. Vändningarnas stad. Där olycka bli lycka. Där fred blossar upp till krig på en minut. En gest, ett ord, en blick. Små saker som vänder hela situationer och ibland hela landets händelseförlopp. Den ene av smugglarna säger att vi ska ses nästa gång, att han kan visa mig mer saker han tror jag kan vara intresserad av. Och vill att jag träffar rånare och även följa med på smugglings-räder från Somalia. Min kontakt intygar att med vapenmannen är jag "osårbar" i hela Nairobis undre värld.
Sen lämnar jag denna Kenyas huvudstad som blivit mitt andra hem där så mycket av mitt livs historia finns skriven. Hem till mitt första hem, Stockholm för en kort mellanlandning innan jag åter sitter på ett plan 24 timmar senare på väg mot Finland. Passerar över kvarken som är så frusen till is att det liknar en utsprängd värld där någon dåre släppt en atombomb. Föreläser för en skola och somnar i ett finskt trähus med en meter snö utanför fönstret och ryska gästarbetare som dricker vodka på flaska i den vedeldade bastun.
Tillbaka i Sverige några dagar innan ett Ryanair som lovar mer än vad de håller tar mig och baby till Portugal. Semester och resereportage på samma gång. Jag är åter på vägen bakom ratten på en hyrbil. Kungen av fast mark. Kameran ligger i baksätet och jobbar bara sporadiskt. Den njuter av att fota solnedgångar istället för tragik och trasiga livsöden.
Klimax på denna fyra veckors period kommer när fötterna åter är på svensk mark efter nästan två veckor i ett Portugal jag förälskar mig i. Skavsta flygplats och tull-vakter som är lika psykologiskt tränade som mikrovågsugnar, söker igenom väskorna. De tvingar mig att ta av mig kläderna. Det är då det brister. När den ene frågar om jag smugglade knark i Afghanistan.
– Jag är journalist svarar jag naken sittandes på en kall metallbänk och önskar att jag hade haft en pistol att stoppa ner i halsen på honom.
Han blir lite vitare i ansiktet som redan ser ut som snö där någon kissat precis i början av vintern. Och när kontrollen äntligen är passerad en timme senare förlorar jag det lilla förstånd jag givits. Och undrar om de förstår vad det innebär att stå naken och bli förnedrad inför vilt främmande människor och om de själva har utsatts för det. Jag skriker utanför ankomsthallen så att rösten nästan viker sig.
– Vi förstår även om vi inte genomgått en kroppssökning svarar de unisont.
I mitt ursinne sparkar jag sönder en glasmonter istället för tullväktarna. Problemet är att glasmontern inte går sönder. Istället är det min fot som går sönder.
Min första fridfulla natt på länge i Sverige kommer några timmar senare. Fullproppad med värktabletter och ett stort bandage lindat runt min högra fot.
Välkommen hem. Inristat i tre kvälls-plusgrader och snålblåst…
Distans i inlägg: 22672 kilometer
Total distans: 75708 kilometer