Jag håller hårt i kameran när jag vandrar ner för backen. Massgraven försvinner bakom mig. De gröna viddernas fält breder ut sig. Det turkosa vattnet spolas in på ödsliga stränder. Jag andas.Haiti visar sin sanna skönhet bortom söndertrasade och sprängda framtidsdrömmar som är vad som fram tills nu hållit mig i sitt grepp.
De resterande dagarna blir inte fyllda av ångest och uppgivenhet. Inte heller av skuld varför jag inte har kunnat förändra hela den här situationen, eller att mina bilder inte kan lappa ihop såren på de tusen- och åter tusentals människor som bor här. Istället kommer något annat. En känsla av lättnad och acceptens. Där jag korsfar i Port-Au-Prince på alla sätt som jag inte gjort förut. Utan spänning, utan ångest över att inte prestera, till och med febern försvinner och jag kan vara ute utan att riskera att när som helst svimma.
Jag repterar i huvudet:
Kan du hjälpa någon är det värt det.
Kan du hjälpa någon är det värt det.
Resan går vidare bil till Leogane, jordbävningens epi-centrum, för att möta upp de människor jag rapporterade där om ett år tidigare. Det är lika overkligt som fascinerande att jag går runt där på landsbygden med mina kameror över axeln och andas in det vackra utan att känna dåligt samvete. De runda bergen, de fårade ansiktena och den nedåtgående solen som lyser mig i ansiktet.
Hög.
Så trippad att jag klarar mig utan tolk. Energin och känslan har gett mig tillbaka min franska. När jag sedan återvänder till huvudstaden bär det mig emot att ta farväl av mina vänner som kör mig till flygplatsen.
– Du är våran familj nu, vi väntar dig snart igen, säger de med glansiga ögon.
Istället för att känna lättnad känner jag en längtan om att återvända till denna kontrasternas ö. Och gräva ner mig i det vackra som i mig besegrat den betonghårda verkligheten. Jag tar en klunk av rödvinet på flyget till Miami. Med glansiga ögon även jag.
Och inser att ibland kommer avslut i form av ett ögonblick, ett möte eller en plats där man minst anar det.
I mitt fall, vid en massgrav i ett av det mest skrämmande ögonblick i mitt liv.
Distans i inlägg: 8780 kilometer
Total distans: 53030 kilometer