Han ser skrämd ut. Nästan som att tungan trillat ner i halsen. Han är stum och kan inte få fram sammanhängande ord utan svamlar att han försökte undvika det. Istället för att köra in i bilarna framför får han för sig att köra på oss. Mig och den jag älskar, hand i hand på årets första dag med en sol som värmer. Det är inte så här det ska gå till.Inte här.
Bilen sladdade några decimeter från oss. Rev upp snö som sprutade så att hela kroppen gjorde sig redo att ta emot så mycket stryk att Söderssjukhuset kanske inte ens hade kunnat reparera oss. Och fortsatte sedan på gångvägen några sekunder innan den stannade.
Jag hade ingen kamera på axeln där på Strandvägen i solskenet. Men med kamera 1 på höger axel och kamera 2 på vänster hade detta aldrig hänt. Då hade hjärnan registrerat händelser som en radar och riskbedömningar ramlat in som fax 20 gånger i sekunden och droppat ner i ögonlocken som pendlat av vad som funnits framför, runt och bakom. Då hade jag redan fattat att bilen var på väg mot oss. Inte som nu, vrida på huvudet och se en blå bil körandes rakt emot från fem meters avstånd.
Istället för en lugnare jobbperiod fick jag istället frilans-erbjudande om att åka till Kenya för jobb.
Jag kommer hem innan midnatt när jag får reda på att resan blir av. Först halkar jag på en isig trappa och slås halvt fördärvad. Flertalet skrapsår och några vad som känns som stukade fingrar senare sitter jag vid skrivbordet och dreglar som en hungrig hund över biljetter till Nairobi.
Välkommen till världen. Svart, vit och ibland helt utan logik...
Distans i inlägg: 6 kilometer
Total distans. 53036 kilometer