Av en slump möttes vi på flygplatsen i Miami för nästan exakt ett år sedan. Han satt där med sin kollega, med påsar under ögonen redan då och blodsprängda ögon-vitor trots att han bara hade varit på väg i några timmar. Jag hade tillbringat natten på flygplatsen, kommit från New Yorks isande vind till Miamis coktail-vänliga strandväder. Gick runt där på natten när jag inte kunde sova för att lugna ner mig. Drömde om dessa cocktails med extra paraplyer i glaset. Bara för att döva rädslan.Jag var på väg till en av tidernas största katastrofer.
Ensam och vilsen.
Men så satt han där med sin vattenpump på morgon-timmarna. Fördelen med att åka till en av tidernas största katastrofer är att människor blir vänligt inställda till varandra. Det krävs då inte mycket för att man ska omfamna varann. För att döva sig själv, för att trösta sig med att någon annan kanske är räddare än sig själv. Jag kan inte svara för hans rädsla eller tankar just då men vi kom att hålla ihop och bordade planet tillsammans när det lyfte mot Dominikanska Republiken.
Att han sedan visade sig vara en av de mest fantastiska människor jag träffat hör egentligen inte till poängen. Men efter att vi jobbade sida vid sida under en vecka där i kaosets Haiti och sov på samma gräsmatta med skottlossningen runt nästa gathörn, förde oss samman på något sätt.
Innan vi skildes åt där förra gången. I gryningen efter att ha blivit väckta av ett kraftigt efterskrev, vände jag mig om från mopeden och såg honom krympa innan han försvann.
Han sa att vi möts någon gång. Att vårt öde var sammanflätat.
Och för några dagar sedan skickade han ett mail och undrade om jag är på väg till Haiti. Jag svarade att jag flyger från New York fredagen 21 januari. Ett år senare har ödet beseglats.
Han sitter på plats 28 e och avslutar mailet:
– se till att få en plats på rad 28, vi har mycket att ta igen...
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 35569 kilometer