- det finns mycket där inuti den där svarta lådanSå sa en vän till mig under detta året. Jag tänker att det även har funnits mycket utanpå den där svarta lådan. Min kamera har en förkärlek för flytande former. 2010, vätskornas år:
Raki: Under vandringen i Turkiet där jag och min kollega gjorde ett resereportage på vad som då beskrevs som världens varmaste plats. Vi gick under två veckor i det vackraste landskapet i världen. Delen av bergsvandringen från Fethiye till Antalya. Vätskebalansen hade havererat så att allt vi pratade om var färgen på urinen. Och det underliga att vi snart slutade att kissa för det inte fanns något att kissa ut. Döm då av förvåningen när vi med blodiga fötter anländer efter en bergstopp ner i en dal med en öde strand och litet skjul där turkiska farbröder har iskall Raki på borden. Och inte nog med det, en tv mitt under stundande fotbolls vm. Jag släckte törsten där i det lilla skjulet så rikligt med den inhemska spriten att jag välter ut resterande supa över kameran. Och vaknade i gryningen med en huvudvärk som borde om inte dödat mig så lärt mig att aldrig mera dricka sprit. Senare under den där dagen, fastnade jag i ett snår av tagg buskar. Redo att börja arbeta på kontor för resten av livet och aldrig mera lämna Sverige.
Blod: Det var inte förrän jag satt på fn-planet till dominikanska republiken som jag märkte det. Efter en vecka i ruinernas Haiti just efter jordbävningen var alla intryck mig övermäktiga så att jag inte ens noterade mina armar som var fulla av koagulerat blod. Jag anlände till flygplatsen i Santo Domingo, redigerade färdigt ett reportage och somnade sedan på flygplans golvet och sov i ett dygn. När jag sedan öppnade min kamera väska såg jag ett tjockt svart lager. Avlagringar från människors öppna sår. Om de levde eller hade gått vidare vet jag inte. Men jag tvättade av det och det rann ner som vilket vatten som helst i avloppet. Enda skillnaden var färgen.
Snö: En natt i New York under ett av de många snöoväder som lamslog stan i början av året. Jag hade följt med en organisation som räknade hemlösa människor. Vi betade av stora delar av Manhattan och kamerans display immade igen av kylan och all snö. Neonskyltarna vid Times square var knappt synbara förrän man hade gått in i dom. Händerna var blåfrusna och visst hittade vi hemlösa. Upp till 18.000 människor är utan hem i denna världens finansiera och ekonomiska huvudstad. Jag längtade mig till värme. Jag undrade vad de hemlösa längtade till.
Champagne: Sommar i Göteborg och jag hade för uppdrag att fotografera studenten till min kusin. Det var 10 år sedan min egen student och jag strök ett av de gråa hårstråna som nyss hade kommit upp samtidigt som jag tänkte att tiden går verkligen fort när man inte är medveten om den. Min kusin stod där vid operan och aldrig har jag sett honom så lycklig som just då. Någon timme senare stod han på ett lastbilsflak och jag var vid sidan om. Champagne regnade ner på både mitt gråa hårstrå och på kameran. Två veckor senare klibbade fortfarande avtryckningsknappen.
Saltvatten: Olaga intrång i hamnen i Bangladesh andra största stad Chittagong, tillsammans med tre unga killar jag hade lärt känna och en barsk man som hade en träbåt där motorn ideligen stannade. Mitt reportage om fartygsindustrin blev mer riskabelt än jag hade tänkt. De enorma containerfartygen tornade upp sig runt oss och likaså virvlarna i vattnet som sög våran defekta lilla träbåt mot sin propellrar. För att få med det vilda vattnet sänkte jag ner kameran över relingen mot vattnet utan att kunna värja mig mot vågen från en militärbåt på patrull. Halva kameran försvann under vattnet. Och precis i rättan tid hann jag få upp den, gömma den under en handduk och svara militärbåten att jag var turist som ville se hamnen. Sen begav de sig därifrån utan problem. vi slungades framåt och bakåt av strömvirvlarna innan vi slutligen nådde land några timmar senare.
Fukt: Den ljumma vinden från Somalias kust blåste i ansiktet. Värmen var olidlig där i världens största flyktingläger. Lidandet bland människorna visste inga gränser. Och jag kände mig som en idiot när jag oroade mig för den heta ökensanden som i den fuktiga vinden blåste in i springorna på kameran och bildade som en blöt sörja med upptåg att förstöra mitt verktyg. Varje kväll innehöll frenetiskt rengöring så till den grad att jag somnade utmattad med kameran i knät.
Tjära: 44 meter över havet. Jag hängde där i en sele när vågorna därunder flyttade båten fram och tillbaka. Det kändes som ett nöjesfält där jag var attraktionen. Kameran var fastselad i mig när jag klättrade upp längs masten. Den fastnade i alla tjärade tampar och rep så att objektivet fick svårt att fokusera då alla tjärklumpar satt i vägen för fokuseringsmekanismen på linsen. 44 meter över havet hängde jag i min sele och försökte göra rent objektivet. Aldrig någonsin har något gått så långsamt på så lång tid som där. När objektivet slutligen var rent och bilderna tryckts hade jag svårt för att ta mig ner. Dels för utsikten som var magnifik. Blått hav så långt ögat nådde och där satt jag i toppen på Ostiniefararen Göteborg. Men främst för att jag inte vågade flytta mig. Jag tänkte på döden. Och frös till is. Trots att det var mitt i sommaren.
Nu ligger kameran i väskan. Den har fått julvila. Den börjar bli sliten. Repig men hittills har den aldrig svikit mig. Och jag inser att min vän hade rätt när han sa att det fanns mycket inuti den där svarta lådan.. Och alla händer den passerat igenom på resor har gjort den till mer än en fysisk kamera. Den bevarar det jag sköljer av mig och det jag sköljer av den.
Inte i minnet eller i drömmer.
Utan i fast och verklig form.
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 35569 kilometer