– det är som för ett år sedan, bara det att tälten är i färd med att rasa och koleran tar folk ifrån oss...Mannen framför mig berättar inte om situationen med bitterhet i rösten. Trots att han borde det. För dessa arma människor vars böner aldrig besvaras har det sämre än för ett år sedan. Jag är känslomässigt översvämmad över att vara på plats igen.
Jag söker efter en speciell person mitt i detta dammiga helvete. Haiti, missödenas moder där allt verkar ha kommit på samma gång, och nu, när president-valet ogiltigförklarats och landet inte längre har någon ledare undrar jag stilla var man ska börja för att rädda denna förlorade skuta.
Men jag hinner aldrig komma på några svar.
Jag är inte här för att ha en lösning på detta lands problem. Nej jag är här för att följa upp mina reportage från 2010 från denna plats. Jag söker i Port-Au-Prince efter Stacey. Sätter upp bilder, frågar folk, hittar små ledtrådar, och blir slutligen desperat och stegar upp på en radiostation och ber dom efterlysa henne åt mig, vilket de till min förvåning, gör. Sedan är jag ute på gatan igen, men en galen chaufför som hela tiden blir sur när jag säger att han kör fel då han inte har en aning om någonting i spillrorna i denna en gång så stolta stad.
Vi stannar till i ett tält-läger och pratar med dess invånare. Chauffören blir arg då det visar sig att de som bor i tältstaden alla röstade på en annan president-kanditat än honom. Han skriker, hysteriskt och är nästan i tårar över detta innan han kräver att vi ska åka för att han måste till apoteket.
Så vi åker dit, han hämtar ut sina medicin emot sitt svullna öra, och sedan är vi på väg igen.
Som två kulor i ett krig med osynliga vapen...
Distans i inlägg: 8680 kilometer
Total Distans: 44249 kilometer