Åter en gryning på skuggsidan av världen. Böneutroparnas rop ekar mot stjärnorna och jag undrar vad människorna tänker när de ber och om de överhuvudtaget tror på innehållet i dessa böner. En rökring stiger sakta från min cigarett, som en symbol av något perfekt och fullkomligt som snart försvinner in i ingenting.Illusionen om ett krig.
Jag vill stanna tiden, låta alla sargade män, kvinnor och barnen mitt i mellan komma ut i natten. Vandra runt och känna doften av lugnet, stillheten och livet utan rädsla. Ta alla soldater i handen och kyssa deras vapen så att de blir till stoff som får blåsa ut i det tomma intet. Lägga mig platt framför pansarvagnar, spärra färdvägarna för helikoptrar och Humwees.
Min egen bön i detta helvete.
Men allt jag kan göra är att insupa luften och förstå att det bara är just en illusion. För om några timmar letar sig männen ut i gathörnen i sina trasiga kläder, kvinnorna står vid spisen för att försöka göra mat av ingenting, och barnen kommer sitta med hålet i magen och inte förstå att de är värda något annat som är mycket bättre. Soldaternas kulor och raketer kommer att tränga in i kött och ut genom blod. Pansarvagnarna kommer om några timmar ha hjälp av ljuset och krossa hem, oskyldiga människors hem och lämna de att dö på öppen gata. Samtidigt kommer helikoptrarna rapportera till basen om ett lyckat uppdrag, återvända, äta lunch som att det har varit en lyckad dag, och Humwee bilarna, de kommer att köra över vägminor och spränga sig själva till evigheten.
När sedan solen åter går ner igen på denna scen. Då kommer tillräckligt många människor att vara döda. Tårar kommer att blandas med blodet på gatan. Och landet har tagit ytterligare ett steg mot undergången. Jag vet allt det här när jag sitter invirad i min filt och försöker motivera varför jag är här för att fotografera denna krigsskådeplats som världen tycks vara trött på. Den värld, där betraktarens ögon vid frukostbordet faller på en notis om en självmordsbombare någonstans i världen. Och där några timmar senare tillräckligt många lunchmöten, shoppingrundor, och hala vintervägar kommer att ha suddat ut minnet från dessa frukostbordets notiser.
Jag vet att när natten kommer i den här delen av världen så kommer böneutroparnas fridfulla röster återigen ljuda i skydd av mörkret. Och natten blir åter tiden av hopp. Men med ankomsten av nästa gryning kommer skyfflarna ha gjorts rent.
Redo för en ny dag.
Redo att skrapa bort en bit av mänskligheten som ligger utsmetad på asfalten…
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 30979 kilometer