
Kroppen har förflyttat sig men hjärnan är kvar.
Min kameraväska står tryggt mellan knäna. Efter att vi (kameraväskan och jag) har blivit genomsökta och langade mellan alldeles för många händer för att jag ska kunna slappna av känner jag hur jag sjunker ihop där med ölen i handen. Var enda säkerhetskontroll plockar in den där väskan. tar i den som att den var smittad med HIV och ebola på samma gång. De testar den för sprängmedel, för knark, för idioti och allt där i mellan. Och varje gång någon flottig tulltjänsteman eller kvinna för den delen petar på kamera-utrustningen med sina flottiga fingrar stiger pulsen. Jag tänker om de skulle tappa allt i golvet och alla 2600 bilder från Afghanistan skulle gå upp i intet. Även om jag kopierar de på fyra fem olika ställen och olika diskar. Eller de 4000 bilderna från infernot på Haiti. Om de skulle gå upp i rök när jag flögs ut med FN och soldater ville ta min väska precis innan avgång. Hade jag haft ett bombbälte vid de tillfällena hade jag utlöst det av ren nervositet.
Förmodligen är det så det är att bli gammal. Att förlora bilderna och tillslut inte kunna se dom utan bara framkalla tankar på dessa bilder.
Sen håller jag på att missa planet till Arlanda då jag tappat bort mitt boarding-card och står i rökbåset samtidigt som jag hör mitt namn i samma mening som last-call. Kastar mig mot gaten. Möter min stora kärlek några timmar senare som väntar på mig vid utgången och håller om henne så hårt att jag aldrig vill släppa för jag inser hur mycket kärleken är värd i denna världen och hur alla människor söker den och att de flesta aldrig har möjlighet att uppleva den.
Sen går vi ut i natten.
Det är återigen stjärnklart...
Distans i inlägg: 4590 kilometer
Total distans: 35569 kilometer