Vi åker i natten på öde gator. Herrelösa hundar och män med automatvapen kantar trottoarerna. Efter avslutat jobb på en underground-konsert med afghanska rockband på väg hem i ögonblicket där saker och ting kan gå väldigt fel. Som att adamsäpplet trillat ner i maggropen och formar en defekt som gör ont.Rysk roulette där risken för kulan minskar i form av lite uppmärksamhet. "Low-profile" är det uttryck som tränger igenom alla sandsäckar och skottsäkra västar i detta konflikt-härjade land. Det går inte att göra långa jobb här, utan istället är det planeringen som tar all tid. Vem ska köra, vem ska tolka, vem har koll på att ingen kommer med en Kalashnikov och drar in en i en bil, eller för den delen, vem fan har koll på granatattacker och självmords-bombare som sliter sönder tillvaron i ett vemodigt pussel.
Snabbt in. Snabbt ut. Ingen uppmärksamhet. Fotografens melodi i den dekadenta krigs-sången.
Men i natten går det inte att vara ingenting. För allt som finns är tomhet och ingenting. Och självklart händer det.
Vi blir in-vinkade till vägkanten och en barsk man som lika gärna skulle kunna vara taliban, al quaida eller polis, snurrar sitt finger på avtryckaren från sin k-pist. Han tittar hotfullt på oss. Vi sitter där i bilen, som små fromma lamm med ansiktet inlindade i sjalar ett lika naivt som desperat försök att rädda situationen vi inte lägre kontrollerar.
Sen håller jag andan. Länge.
Och svamlar till slut fram en hälsning på det lokala språket.
Efter alldeles för lång tid blir vi tillslut förbi-vinkade.
Men lika gärna kunde resan har slutat där.
På en dammig trottoar i nattens Kabul utan att någon skulle få veta ett knyst.
Fotografen som blev en hemlighet...
Distans i inlägg: 4 kilometer
Total distans: 30979 kilometer