Det är tisdag i en krigs-zon på mellersta halvklotet. Solen är på väg upp och telefonen ringer. Det är väntans tider i Kabul. Som en schackmatch där alla pjäser tillhör olika spelare och alla måste tajma in varandra föra att spelet ska gå vidare och överhuvud taget kunna existera. Vad gör jag i Afghanistan om jag inte jobbar?Inte fan vet jag.
Förutom att få lite ångest och bygga upp spänning i kroppen. Tänka på risker. Måla upp scenarion. Röka i brist på annat. Trycka i mig kaffe. Egentligen hade jag velat köpa en halvt demolerad bild och resa runt till de hänsynslösa bergen, till fårade nomadansikten runt en eld och upp i det lilla hörnet mot Kina. Känna den kyliga vinden passera in genom den rostiga bilplåten samtidigt som motorn kokar och jag måste stanna på en vindpinad avkrok till rastplats för att hälla vatten i kylsystemet.. Men det går inte här. För här är det kulor och granater som bestämmer vem som ska göra vad. Hur mycket skönhet har världen gått miste om på grund av väpnade konflikter genom åren.
Och hur mycket kommer den inte att gå miste om i framtiden.
Att vara här kräver tålamod. Omåttliga mängder tålamod. Väntan är den största delen i detta schack spel. Jag är inte bra på att vänta. har aldrig vart bra på att vänta och kommer förmodligen aldrig att bli bra på att vänta. Jag är en usel väntare. Dessutom är jag kass på schack. Mitt enda minne av spelet är att jag åkte ut i första omgången i skolans schackturnering på mellanstadiet.
Så istället för att ta en skrotbil eller för den delen lära mig spela schack går jag ut, och sätter mig i morgonsolen och låter min utandingsluft blandas med ljudet av militärhelikoptrarna som leker djävulens dans på himmelen.
Ytterligare några minuter passerar...
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 30975 kilometer